Det har gått sexton år sedan Kari Helene Bieler hittade sin lillebror livlös på golvet. Då avskrevs händelsen som plötslig spädbarnsdöd. Nu minns Kari Helene något helt annat. Något hon förträngt under alla dessa år. Hon kontaktar polischef Martin Egge, en vän till familjen som hon litar på. Men kvällen före deras möte blir Martin påkörd och dör senare på sjukhuset. Oslopolisens våldsrotel får därmed ett ytterst knivigt mord att lösa. Inspektör Marian Dahle drabbas även personligen då Martin var som hennes extrapappa och mentor. Men om det kommer fram hur nära de stod varandra riskeras hon att flyttas ifrån utredningen. I sin iver att hitta Martins mördare sätter hon sin karriär på spel och hela polisteamet på hårda prov.

Cato Isaksen är inte längre huvudperson i de fristående böckerna. Han har klivit åt sidan och gett plats åt Marian Dahle. En ung, arg, ambitös och gränslös utredare. I centrum för denna bok står dock Kriposchefen Martin Egge, en man som egentligen redan är död när boken börjar. Påkörd och senare även kvävd i sjukhussängen. Vad var det han var på spåren som fick hans liv att ta slut på detta brutala sätt?

Kari Helene är svårt märkt sedan barnsben. Hon gömmer smärtan efter sin döda lillebror bakom en mur av fett och smuts. Det är så sorgligt att det blir löjeväckande. Inte ens flickans föräldrar ser sin dotter. Fetman och den dåliga hygienen lägger sig som en kladdig, motbjudande hinna mellan henne och världen. Att Kari Helene dessutom lider av selektiv mutism gör ju inte hennes tillvaro enklare.

Den överviktiga kvinnan gick med hasande steg över det våta klinkergolvet. Den senapsgula täckkappan gav hennes plufsiga ansikte en gråvit nyans. Snowjoggingstövlarna var snedslitna. Vaderna pressades isär av de kraftiga låren, som skavde mot varandra för varje steg hon tog.

Ljudet av sorlande röster och porslinsskrammel blandades med doften av kaffe och våta ytterkläder. Hon bet i den ena handsken för att ta av den, sträckte och böjde på de tjocka fingrarna några gånger och såg sig hastigt omkring. De gröna ögonen hade silvervita, täta ögonfransar.

Det är som om författaren inte riktigt litar på sina huvudkaraktärer utan måste förstärka dem med övertydliga och klumpiga attribut. Alla stickspår och vindlingar gör mig förvirrad. Personer som flimrar förbi för att kanske aldrig mer återkomma. Det är först efter drygt halva boken som persongalleriet börjar lägga sig på plats. Inte förrän då kan jag slappna av och koncentrera mig på historien. Det är ingen bladvändare jag gett mig i kast med. Trots viss spänning är det komplext och bitvis rörigt i Oslos poliskår med omnejd.