De senaste decennierna har John Maynard Keynes varit ungefär lika het som John Travolta strax innan Pulp Fiction eller Michael Jackson strax innan han dog.

John Maynard Keynes. Definitivt ohet.

Lite oförtjänt, kan man ju tycka, med tanke på att keynesianismen hör till den socialdemokratiska välfärdsstatens grundpelare. Och tanken att staten bör lägga sig i, bör göra stora satsningar inte minst för att motverka den nyckfulla marknaden och därmed följande konjunktursvängningar och depressioner, har väl onekligen fått lite av en renässans i spåren av finanskris på finanskris på finanskris.

När Christer Sanne döper sin bok med undertiteln ”En bättre framtid med arbete och välfärd” till Keynes barnbarn ligger det förstås i linje med detta. Keynes menade nämligen att när hans egen samtid löst ”produktionsproblemet”, att producera det vi behöver, så skulle den fortsatta effektivitetsökningen kunna tas ut i minskade arbetstider, ökande fritid och ökande livskvalitet (vilket ju till viss del skedde under större delen av 1900-talet).

Effektiviteten ökade mycket riktigt lavinartat, och Keynes barnbarn – det är ju vi. Så vad hände med den där utlovade livskvaliteten?

Precis som Kate Pickett och Richard Wilkinson, vars Jämlikhetsanden kom på svenska förra året, menar Sanne att tillväxt nog är bra för ett samhälle – till en viss gräns. En gräns som i västvärlden är nådd för ett bra tag sedan. Därefter innebär tillväxt mest problem, både för miljön och för välfärdssamhället. Det har att göra med ”tjänstedilemmat”: eftersom den tjänsteintensiva välfärden – vård, skola, omsorg, till exempel – inte alls går att effektivisera i lika stor utsträckning som varuproduktionen, kommer vi i en tillväxtekonomi att ständigt få mindre välfärd (och mer miljöförstöring) för pengarna. Därför är dagens politikers mantran om att vi måste arbeta och konsumera mera helt enkelt urbota korkade.

Keynes barnbarn är på en gång debattbok och en slags lärobok – det vore en utmärkt grundbok för en samhällstillvänd studiecirkel, om nu sådana finns nuförtiden – med översiktliga kapitel, faktarutor och illustrationer om välfärd, konsumtion, miljö, ekonomi, lycka, global rättvisa och konkreta lösningsförslag. Det är ett oerhört ambitiöst försök att skriva en grundbok om hur samhället ser ut och hur det skulle kunna se ut.

Att skriva en perfekt sådan bok är förstås omöjligt, men det är fantastiskt fint och inspirerande att någon vågar försöka. Vi måste aspirera på någon sorts helhetsförståelse om vi ska kunna lösa de typer av problem som vi står inför, med miljöförstöring och med ökade ekonomiska och sociala klyftor. Och om lösningen kan ligga i att dela på det arbete som måste göras, i mer fritid och mer omsorg, mer kultur och mer mänsklig samvaro – ja, det låter ju faktiskt dessutom oerhört trevligt.

Keynes trodde att hans barnbarn skulle behöva arbeta kanske bara tre timmar om dagen. Sedan dess har vi förstås höjt ribban en del för vad vi ”verkligen behöver” i materiell väg. Sanne går betydligt mer försiktigt fram och skissar i första hand på något i stil med en 30-timmarsvecka, men det är heller inte exakta siffror som är det viktiga. Det är sättet att tänka som fullkomligt kommit bort i dagens politiska idévärld, grundläggande diskussioner om arbete och rättvisa och livskvalitet som motats ut från agendan, trots att en majoritet av de arbetande fortfarande säger sig vilja prioritera arbetstidförkortningar framför löneökningar.

Keynes barnbarn är ett försök att vidga den politiska agendan igen, och jag kan bara hoppas – och här försöka bidra en smula till – att det lyckas. Politiken är i stort behov av nytänkande, och ska vi hämta inspiration från 1930-talet så känns det här som ett betydligt mer attraktivt försök än andra som är i svang i svensk politik just nu.

Göran Greider är inne på liknande tankegångar i Det måste finnas en väg ut ur det här samhället – att dagens kriser (ekonomiska och klimatmässiga) skulle kunna leda till något riktigt positivt. Så nog skulle finanskriserna faktiskt kunna bli något av John Maynard Keynes Pulp Fiction?