Tre systrar lever tre helt olika liv. Lisbet är kvinnan med familjen och det ansvarsfulla barnmorskejobbet. Judith är fotograf och lever storstadsliv i Oslo. Carol är både alkis, tablettmissbrukare, snattare och allmänt misslyckad.

De tre kvinnornas liv är tätt sammanvävda trots avstånden och tidigt i berättelsen förstår man att en av dem – eller flera – inte är riktigt som hon ska. En av systrarna har sådana problem med besvärliga män att hon väljer att mörda de som irriterar henne. En efter en. Ett helt gäng män faktiskt. En gammal pensionerad polisman kommer mördaren allt närmare i hasorna men han verkar inte heller ha riktigt rent mjöl i påsen. Istället trappas mördarens tempo upp och ingen man går säker.

Det här är en ganska speciell kriminalroman. Karaktärerna är väl och starkt tecknade. Dynamiken i systratrion skildras på ett levande och trovärdigt sätt och initialt är det hart när omöjligt att avgöra vem av systrarna som egentligen är ett monster. Eller ett offer för omständigheterna. Händelser i nutid varvas med dagboksanteckningar och tempot är genomgående högt.

Språket är på sina ställen nästan lite poetiskt med vackra naturbeskrivningar varvade med bestialiska mord. Personporträtten överraskar en aning, en kvinnlig seriemördare, en gammal polis som bara är osympatisk trots att han letar efter sanningen, en kvinnlig polis som mest är förkyld och inte åstadkommer någonting egentligen samt en syskonskara som alla på sitt sätt hemsöks av spöken. Faktum är att jag faktiskt inte känner sympati med någon av personerna i boken. Och hela boken omges av en slags obehaglig känsla av mörker och dysterhet. Det kryper lite konstant längs ryggraden under läsningens gång.

När jag lägger ifrån mig Rödluvan vet jag till en början inte riktigt vad jag tycker. Jag läste den fort och engagerat men vissa trådar blev hängande i luften och den är lite förvirrande och rörig understundom. Samtidigt är det annorlunda. Och spännande. Och oförutsägbart. Och faktiskt väldigt bra nu när jag tänker efter lite.