Jag minns knappast en uppföljare som jag längtat så efter Kallmyren! Del ett i Stenträsktrilogin Polcirkeln, som jag bloggade om på min egen blogg Punktslut i april förra året var en glad överraskning. Liza Marklunds cliffhanger på slutet var magnifik. Jag läste Polcirkeln en andra gång med elever på jobbet och tyckte att den till och med blev bättre av att läsa en gång till, så att säga att förväntningarna var höga på del två, är en underdrift.

Jo, visst var det kul att få träffa på gamla bekanta från den första delen och faktiskt få klarhet i ett och annat som där inte mer än antyddes. På 80-talet var Wiking Stormberg häradsbetäckaren i Stenträsk som på 2020-talet blivit en ensamstående pappa och polischef. Av bokcirkeln polcirkelns deltagare som i första delen spelade huvudrollen, skymtar Carina förbi som Wikings pålitliga kollega. Susanne nämns och vi får veta att Wiking aldrig förstått vad vännen Krister såg hos henne. Men mest handlar Kallmyren om Wiking, hans fru Helena, deras barn Markus och Elin samt robotbasen, pensionatet Stone Swamp Inn och resten av livet upp i norr. Vi får veta en del om hur livet blev som det blev för Wiking, inklusive besvikelser, överraskningar och glädjeämnen.

Det låter inte så tokigt? Nej, det är det inte heller. Men om jag blev positivt överraskad av Polcirkeln, eftersom jag egentligen inte förväntade mig något, händer samma sak här – fast tvärtom! Här hade jag höga förväntningar som inte alls infriades. Kallmyren är en stabil deckare i mellanklassen som ger oss en stunds spännande underhållning. Vändningarna är mellan varven halsbrytande men ändå hyfsat logiska.

Mitt problem är att Liza Marklund förklarar och förklarar så att handlingen, som jag inte ska avslöja, ska bli möjlig att tro på. Jag behöver inte tänka och hänga med, utan kan lita på att Liza Marklund gärna tar ett varv till med förklaringarna, så att jag inte missar något. Det känns som om hon tror att jag är fem år, precis lärt mig läsa och dessutom är lätt debil. Den författaren som litade på sin läsare och bibehöll spänningen intill sista sidan i första boken, verkar ha tagit semester. Cliffhangern i den andra delen, fick mig att gäspa och jag är inte ens säker på att jag kommer att bry mig om att läsa den tredje delen, när den nu kommer.

Vad är det då som gör att en deckare tar steget från stabil medelklass till toppklass? För det första, en trovärdig men ändå överraskande handling. För det andra, att författaren litar på att läsarna hänger med utan att skriva dem på näsan vad som händer. För det tredje, att stämningen är rätt, att tidsmarkörerna stämmer och att man engagerar sig i protagonisterna. Och jag, jag engagerar mig om personporträtten är trovärdiga. Här förblir inte bara birollerna bleka utan även huvudpersonerna saknar den färg som gav dem personlighet i del ett.

Ja, jag är besviken. Och ja, jag är långsint. Det kommer att dröja innan jag läser en Liza Marklund deckare igen.