Öppningsscenen i Sara Molins Som en öppen bok är genial. Berättarjaget Claras expojkvän har bett henne möta honom, eftersom han har ”lite återkoppling som hon nog kan ha nytta av”. Han börjar därefter läsa från en tolvpunktslista över vilka brister Clara hade som flickvän, så att hon kan arbeta på dem och bli en bättre partner i sitt nästa förhållande. Expojkvännen är en underbar karikatyr, och bara en aning överdriven: den sköna snubben som läst en självhjälpsbok, och nu känner att han gör något konstruktivt – ja faktiskt praktiskt taget godhjärtat – när han håller ett utvärderingsmöte för att återkoppla till sitt ex vilken usel person hon är.

Som en öppen bok handlar om svenskläraren Clara, som vill sprida sin passion för läsning till nästa generation, som tyvärr inte är särskilt passionerade. Däremot har de föräldrar som betraktar det som Claras problem om deras små älsklingar får underkänt, oavsett om de har gått på lektionerna eller gjort sina uppgifter. Hon vill också gärna inleda ett förhållande med sin ungdomsflamma (som lägligt dyker upp mitt i utvärderingssamtalet), förhindra att hennes föräldrar separerar, samtidigt som hon helst låter bli att falla för lillasysterns nya pojkvän.

Den övergripande berättelsen handlar om romansen med barndomsflamman Jonathan, som ständigt verkar vara på väg, men aldrig riktigt blir av, och som kompliceras av att Jonathan visserligen är snygg och spännande, men tror att Fahrenheit 451 är en parfym. Har de egentligen något gemensamt? Har han kommit över sitt ex? Will they/won’t they? Och hur ska Clara hantera att lillasysterns senaste erövring är smart och tycker om att läsa, och kanske egentligen är mer intressant än den gamla kärleken som aldrig rostar?

Jag tror att problemet med den här boken för mig är att den har någon form av Tintin-problematik. På samma sätt som centralfiguren Tintin egentligen är rätt ointressant, men omgiven av färgstarka figurer (Haddock, Kalkyl, Dupontarna osv), så är Som en öppen bok full av roliga, intressanta scener, men jag lyckas inte uppbåda något riktigt intresse för själva berättelsen. Jag tycker om de förbittrade lärarkollegorna som halsstarrigt argumenterar för att ovärdiga böcker som Ondskan eller Vinterviken måste rensas ut ur undervisningen, till förmån för Röda rummet och Candide. Jag tycker om den inkompetenta rektorn som har äpplen på slipsen för att det är ”kunskapens frukt” (side note: det är inte specificerat i bibeln att kunskapens frukt är ett äpple) och som är rädd för att föräldrarna inte ska tycka om honom. Jag tycker om den passivt aggressiva Bridget Jones-mamman med beslutsångest som kräver att hennes döttrar ska motivera och diskutera i detalj kring vilken typ av snittar som bör köpas in till en fest. Men jag bryr mig inte om de dråpliga missförstånden kring Claras kärleksliv. Jag känner inte med henne när hon beter sig illa mot sin syster för att hon tror att systern är för ytlig för att märka av det. De små trovärdiga parodierna vävs inte ihop till en trovärdig helhet, och en del av nyckelhändelserna i berättelsen är bara långsökta. Varför tar Clara det för sanning när hennes djupt osympatiska kollega sprider rykten om Claras kärleksintresse? Hur sannolikt är det att den struliga eleven plötsligt läser Räddaren i nöden och hittar ny mening i tillvaron? Hur troligt är det att detta råkar ske vid precis rätt tillfälle, så att hans positiva omdöme om Clara gör att han blir just en räddare i nöden? Det blir för glättigt och tillrättalagt.

I chick-lit termer liknar Som en öppen bok Marian Keyes Vattenmelonen – underhållande, men lämnar inget bestående intryck. Men genren (och Keyes författarskap) rymmer också intressanta, viktiga, medryckande OCH underhållande berättelser som Grown Ups. Jag skulle hoppas att Sara Molin skriver fler böcker, med samma smarta, fyndiga betraktelser kring och parodier på det absurda i tillvaron, men med ett mer originellt ramverk.