Hösten 1997 inleder Therese sina studier på Kulturvetarlinjen vid Stockholms universitet. Hon är inneboende i en villa i en förort, något annat skulle hon absolut inte ha råd med, och blir vän med kurskamraten Andreas, en vänskap som ger henne tillträde till miljöer och sammanhang hon bara drömt om. Andreas vän Roman, som han delar lägenhet med, är redaktör för ett litteraturfanzine och de båda anordnar fester varje lördag. Lägenheten är pampig och fylld av vackra gamla föremål, samtalen håller en hög intellektuell nivå och Therese får inte bara frågan om hon vill ha vin, utan vilken sort.

Hon dras till dem, vill vara i deras närhet, följa dem vart som helst och snart är hon en medlem av deras innersta krets men ändå inte riktigt. Hon kan inte undgå att känna att det är något märkligt med de unga männens relation. Det är tonfall och åtbörder, en spänning av något outsagt, men samtidigt är allt så flyktigt.

I korta nedslag övergår hösten i vinter och julen närmar sig. Det pyntas och fejas och tillreds glühwein och det är magiskt och idealiserat men också oroande, som i A Christmas Carol eller Fanny och Alexander.

Det är fascinerande hur lite Therese Bohman behöver skriva för att måla upp miljöer och stämningar så att man både kan se dem framför sig och känna dem. Orden är så väl valda och associationerna de bär med sig skapar ytterligare dimensioner.

Exakt hur självbiografiskt det är vet jag inte men det spelar ingen roll vad som hänt på riktigt och vad som inte gjort det – för mig är det fullt trovärdigt oavsett och sanningshalten gör varken till eller från.

I december 2023 publicerades Therese Bohmans kortroman Kammakargatans tjugofyra kapitel ett om dagen på internet och som mailutskick till läsare som anmält sitt intresse. Jag var en av dem, men jag missade de första dagarna och fick läsa ikapp.

Omedelbart förflyttades jag i tiden och var fast. Jag är ett par år äldre än Therese Bohman men det är ändå mina studieår hon fångar. Jag satt i samma föreläsningssalar på Stockholms universitet och tillbringade också timmar mellan hyllorna på Alfa och andra antikvariat och på Hedengrens undervåning.

Jag gick längs innerstadens gator och tittade in genom pampiga portar och såg vackra trapphus, drömde mig dit in och fantiserade om kakelugnar och stuckatur. Så jag läste genom nostalgins skimmer som förhöjer allt lite extra och jag undrade om det skulle hålla vid en omläsning men nog gjorde det det.

Det är en något omarbetad och utökad version som nu givits ut som bok men jag märker inte vad som förändrats och det är paradoxalt nog en aning av en besvikelse. Jag skulle vilja läsa mer; det var det jag hoppades på nu, att det som var skissartat skulle förses med fler lager färg, att fler händelser den där hösten skulle få gestalt.

Men samtidigt är det begränsade så fint. Tjugofyra kapitel av verklighetsflykt och tidsresa, tillbaka till en tid och en ålder då man formas av sin omgivning och formar sig själv, då det pretentiösa är både en förklädnad och fullaste allvar, då snöflingor faller och bäddar mjukt åt det som ska bli minnen att återvända till genom livet.

Och själva boken som fysiskt föremål är vacker och behändig i litet format och med prunkande blommor, även om jag undrar varför det inte är en annan blomstertavla som utgör motivet. En väldigt fin adventspresent att ge sig själv eller någon annan som skulle uppskatta att drömma sig bort en liten stund om dagen fram till jul.