Den grekiska hären är samlad i Aulis. Den ska ta skeppen över havet och besegra Troja. Men det är stiltje, krigarna kommer ingenstans. I lägret tar maten slut för alla utom de allra mäktigaste. Kanske hotar pesten att bryta ut?

Agamemnon, kungen i Mykene, har lyckats ena de andra grekiska härskarna till denna krigsansträngning. Men nu ser det väldiga företaget ut att gå om intet, för att gudarna håller sig undan.

Översteprästen Kalkas föreslår ett offer. Om Agamemnon skickar sin dotter Ifigenia till gudarna kommer de att blidkas och flottan får förlig vind. Sagt och gjort.

Skalden Demodokos får uppgiften att dikta en lämpligt patriotisk version av det grymma människooffret. Så uppstår den märkliga myten att Ifigenia förvandlas till en hind, att hon överlever pappas skarpa kniv och offerbålet och förflyttas till Tauris på Krimhalvön.

Men Demodokos och hans olyckskamrat, sanningssägaren Tersites, ser egentligen mer krasst på Iliadens ”hjältar” och mer rimligt med förfäran och avsmak på det rysliga mordet på en oskyldig flicka.

Dock har de bägge att förhålla sig till makten, annars kan det gå illa. Så de far med härtåget. Demodokos får Agamemnons uppdrag att skriva hjältesången ”Akilles vrede” för att hålla den självsvåldige hjälten på gott humör och villig till strid. Odysseus beordrar Demodokos att framställa slaget om Troja som en rad heroiska envig mellan hövdingar och kungar, fastän det mest är trötta och urledsna fotsoldater som tvingas ta riskerna.

Tersites uttalar vad han ser och får betala sanningens pris, han blir misshandlad upprepade gånger och förlorar bland annat ena ögat. Mot slutet tvingas Demodokos bära Tersites på sin rygg. Diktaren och sanningssägaren i en och samma person?

Vän av ordning kanske invänder att det var Homeros, inte Demodokos, som skrev Iliaden. Ja, men inte i den här boken. I Ifigenia av Sven Delblanc är Homeros redan död vid tiden för de trojanska krigen.

Vad vet vi om Demodokos fortsatta resor? Om vi besvarar frågan med en Tersites hyperkritik och sanningskärlek måste svaret bli kategoriskt – vi vet inte ett dyft. Demodokos blotta existens är högst tvivelaktig, påståendet att han skulle ha skrivit poesi framkallar hos den allvarlige forskaren ett ironiskt löje.

Ifigenia reser en mängd tidlösa frågor om berättarens och författarens roll i samhället och i förhållande till makten. Episka myter var det härskarna i antikens Grekland ville lämna efter sig och det är vad Demodokos levererar. Å andra sidan hungrade den vanliga, fattiga människan också efter sagor. Berättaren kunde under vissa omständigheter försörja sig även utanför hoven.

Romanen är skriven mot slutet av Sven Delblancs liv. De grekiska eperna hade han läst på originalspråk allt sedan tonåren. I essäboken Homerisk hemkomst skriver han att vi har Iliaden och Odysséen ”men därutöver ganska lite material med bevisvärde. Över det mesta av Homeros-forskningen faller den ofrånkomliga domen – härom kan vi inget veta”.

Som en reaktion på den ändå ymniga Homeros-forskningen väljer Sven Delblanc att förhålla sig fritt till myterna. Den ädle Akilles, exempelvis, framstår i väldigt sjaskig dager. Respektlösheten är uppfriskande. Och tankeväckande.

När Ifigenia kom ut hade just Berlinmuren fallit. Utvecklingen pekade i gynnsam riktning. Men sedan dess har mycket hänt. I allt fler länder försvagas demokratin. Agamemnon-liknande ledare försöker tvinga författare, journalister och kulturutövare att tjäna dem. Alternativet är att bli tystad.

– Här offrades Ifigenia.
– Som du pratar, poet. Alla vet ju att hon lever i Tauris.
– Ack, det var bara en dikt jag skrev, Ifigenia i Tauris…
– Många var den dikten till hjälp och tröst.
– Kan då inte dikten ge tröst och hjälp utan att ljuga om verkligheten?
– Det är mycket du begär.

I vår egen tid finns plats för både myter och realistiskt berättande. Demokratin har öppnat för texter som utmanar makten. Det skapas också myter om den fria människan, om mänskliga rättigheter. Mer sånt.