Marie Hammer är ett namn som var okänt för mig innan jag läste romanen som baserar sig på hennes liv. Hon föddes i Danmark år 1907 och växte upp på en bondgård. Den akademiske fadern skilde sig från modern Alma, som ensam fick fortsätta arbetet med mjölkkorna. Marie och hennes syskon gjorde bra ifrån sig i skolan och där väcktes deras aptit på att lära sig mer. Vänskapen med syskonen och studiekamraterna präglade Marie, som redan tidigt visste vad hon ville. Efter studentexamen lockade inte livet med ett fint dekorerat hem där rollen var hemmafrukvinnans.

Efter några veckor kommer det svar från universitetet. ”Till fröken Signe Marie Jørgensen”, står det med sirlig, svart handstil utanpå kuvertet. Marie sprätter upp kuvertet med fingret och läser brevet med ena ögat hopknipt. Så slänger hon upp det i luften och börjar galoppera runt i rummet medan hon tjuter som ett barn som rider runt på granris i trädgården, en indian till häst. Alma ropar upp och bankar på rören. Hennes röda täcke tar emot henne: Jag, Signe Marie Jørgensen har blivit antagen till naturhistoria på universitetet!
Hennes dröm har blivit verklighet, äntligen kommer hon hemifrån.

Mikroskopen på den naturhistoriska fakulteten avslöjade vackra vävnader – ja rent av osynliga världar. En resa till Island med tvillingsystern Aase fick henne att hungra efter mer. Hon fick följa med på den sjunde expeditionsresan till Grönland med Knud Rasmussen, som antog henne – till trots att hon blev ensam kvinna under färden. Under sin karriär tackade hon nej till fasta anställningar där kvinnor fick lägre lön än män. Med friskt mod satsade hon på en ekonomisk instabil försörjning som frilansforskare. Med jämna mellanrum tilldelades hon stipendier som belöning för sina vetenskapliga resultat.

Romanen lyfter fram Marie Hammers glödande passion för insektsforskningen. Hon gjorde månadslånga expeditioner till olika världsdelar. Med sitt insamlade material identifierade hon 1000 arter och gjorde 5000 detaljteckningar av olika kvalster. Resultaten stödde även teorin om att alla världsdelar en gång varit sammanhängande, en teori som ifrågasattes av vissa vetenskapsmän långt in på 1900-talet.

Författaren Eva Tind har porträtterat Marie Hammer som en lidelsefull människa. Relationen till tvillingsystern Aase blir symbiotiskt skildrad under uppväxten men i vuxen ålder utväxlas den till en frostig konflikt. Vidare låter författaren många scener handla om hur Marie Hammer hejdlöst förälskar sig i män som hon möter. Det är som om författaren vill ge mjukare kanter åt en kvinna som sätter forskargärningen främst. För vår romanperson fanns en lösning: hon avkrävde ett löfte innan hon gifte sig med sin man. Han fick aldrig ställa sig emellan henne och forskningen.

Marie Hammer levde tills hon blev 95 år. En del av de intima scenerna som berättas är litterära fantasier, betonar författaren Eva Tind i sitt slutord. Men det som rör själva forskningen är verklighetsbaserat och berättelsen visar även hur lätt personen bakom en vetenskaplig gärning kan glömmas bort.