Gissningsvis ringer en klocka när du hör RFSU alternativt Riksförbundet för Sexuell Upplysning, men frågan är hur många som nuförtiden har pejl på dess grundare Elise Ottesen-Jensen (1886-1973) alias Ottar. Jag bestämmer mig på stående fot för att göra ett stickprov och ringer upp min yngsta, medicinpluggande dotter. Hon fyller 26 i dagarna och brukar ha huvudet på skaft. Jag får svaret: ”Nej, det kan jag inte påstå. Vem är det?”. Hennes sambo ställer sig lika frågande. Förmodligen rör det sig om en generationsfråga.

Jag passar på att upplysa dottern om att Elise Ottesen-Jensen var en norsk pionjär och folkbildare, som idogt kuskade Sverige runt för att i dragiga Folkets Hus tala sig hes om barnbegränsning. Hon bistod också – inte sällan desperata – kvinnor med mer handfast hjälp. Bakom provisoriskt upphängda draperier provades pessar ut för fulla muggar. Vid behov förmedlade hon därtill adresser till läkare som utförde säkra aborter. Detta i en tid då dessa var illegala och då till och med att informera om preventivmedel kunde rendera fängelsestraff.

Man kan fråga sig hur i all världen det kom sig att en prästdotter från Stavangertrakten slutade som sexualupplysare i grannlandet i öst. Ett spörsmål, som jag tycker att Marie Lok Björk i sin senaste roman Jag vill riva upp himmel och jord gör sitt bästa för att besvara.

Elise växte upp i en prästgård som näst yngsta dotter i en syskonskara på 18 (!) och fick i sin mor bevittna en till kropp och själ utschasad kvinna. Pappan var av den högkyrkligt patriarkala oförsonliga sorten, som höll både hushåll och församlingsbor i herrans tukt och förmaning. Folk kom till och med farandes från näraliggande socknar för att lyssna till hans svavelosande predikningar.

När Elises favoritsyster Magnhild blev gravid vid 15 års ålder skickade fadern iväg henne till ett hem för ogifta mödrar i Köpenhamn och såg till att barnet adopterades bort. Magnhild blev utom sig av förtvivlan, hamnade på hospitalet och tog så småningom sitt liv. En händelse som säkerligen påverkade Elise djupt.

Hon var med sitt rebelliska sinnelag en udda fågel i prästfamiljen. Elise blev tidigt uppmärksam på sociala orättvisor och höll sig helst i köket med tjänstefolket, där stämningen var gladare och mindre kvävande. Vägen var utstakad för syskonen Ottesen. I en familj med idel präster (det fanns till och med en biskop i släkten) och prästfruar var det föga uppskattat att gå sin egen väg. När Elise blankt vägrade att konfirmera sig skickade fadern – för att undvika att det skvallrades i bygden – henne till Stavanger.

En predikant av ett helt annat slag än fadern kom i Elises väg. Hon mötte kärleken i form av den karismatiske svenske syndikalisten och agitatorn Albert Jensen. Att vara syndikalist var inte riskfritt och polisen var ständigt Albert i hälarna, varför han och Elise blev tvungna att fly till Köpenhamn under första världskriget. Ett par år senare satte den danska ordningsmakten paret på färjan över Öresund till Sverige, där ett fängelsestraff väntade Albert.

I Stockholm var Jensen med och startade Arbetaren, en syndikalistisk tidskrift. Elise anställdes för att ansvara för kvinnosidan, som enligt de manliga kollegorna borde innehålla matrecept, stickbeskrivningar, tips angående barnens skötsel med mera. Hon hade emellertid helt andra planer.

Det var vid denna tid som Elise började underteckna sina debattartiklar om barnbegränsning och andra för kvinnor brännande frågor med signaturen Ottar. Hon gick i taket över hyckleriet inom arbetarrörelsen. Männens tal om frihet och jämlikhet inbegrep inte deras egna fruar, som fick slita ut sig med hårt arbete och täta barnafödslar. Elise såg därför barnbegränsning som nödvändigt för att även kvinnor skulle kunna leva drägliga liv.

Som med hjälp av ett trollspö levandegör Marie Lok Björk Elises liv. Men romanen är inget för kalenderbitaren, årtalen är få, vissa uppgifter rätt vaga och stämmer inte alltid överens med sådant som jag snappat upp på andra ställen. Så poängterar författaren också att det rör sig om en fiktiv berättelse, inte att förväxla med en regelrätt biografi.

Lok Björks roman, som täcker åren mellan sekelskiftet 1900 och 1930-talets början, har slagsida åt Norge-åren. Den ger på intet vis en uttömmande presentation av Elises livsgärning. Däremot får läsaren en psykologiskt trovärdig bild av de faktorer som medverkade till att en borgerlig, religiöst uppfostrad kvinna for runt som en skottspole i obygden och invigde arbetarhustrur och bondkvinnor i barnbegränsningens metoder.

För den som önskar få mer kött på benen beträffande Elises gärning inom RFSU kan jag rekommendera ett program på SVTPlay. Här intervjuas bland andra Gunilla Thorgren, författaren till biografin Ottar & kärleken, men framför allt får vi möta Ottar livs levande. I klipp från gamla tv-program framstår hon som livlig, rättfram, orädd och en för andra djupt engagerad person.

Det återstår bara att gratulera Marie Lok Björk till att hon funnit sin nisch. Hennes andra roman återupprepar teman från debutromanen Att välja ett liv (faktum är att denna titel kunde fungera lika bra för boken om Ottar), som handlar om författarens egen morfars mamma, handlardottern som gifte ”ned sig” med en statare. Båda tar upp kärlek över klassgränserna samt kvinnans utsatta position förr i tiden. Det rör sig om såväl välskrivna som anmärkningsvärt lättlästa romaner. Vilka för övrigt passar utomordentligt väl för unga läsare.

För egen del ser jag fram emot författarens nästa bok. Det blir synnerligen intressant att se vem hon väljer av alla de mer eller mindre bortglömda kvinnor som kämpat i uppförsbacke mot orättvisorna i gamla fattigsverige att lyfta fram i ljuset.