Alla människor spelar huvudrollen i sina egna liv och är statister – spelar alla möjliga roller, faktiskt – i alla andras. Medhjälpare. Motståndare. Fokus för romantiskt intresse. Och så vidare.

Det där fångas väldigt skickligt i författartrion Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlssons novellsamlingar Tolv och Tretton. Här möter vi tolv respektive tretton barn på gränsen till tonåringar i varsina noveller där just de är huvudperson – men de går i samma klass och rör sig in och ut ur varandras berättelser också. Huvudpersoner och statister. Vänner, kärlekar, irritationsmoment och kärleksintressen. Självklara huvudpersoner i sina egna liv.

Någon verkar enbart störig i någon annans novell, men när personen själv är huvudperson kommer nyanserna fram. Det finns inte alltid en ursäkt, men det finns anledningar, erfarenheter, bakgrund och djup.

Ett par av huvudpersonerna i Tretton är desamma som i trions tidigare novellsamling Tolv; merparten är nya som just huvudpersoner, men har funnits med i periferin tidigare. Här har de också från 6:an till 7:an, över den där lömska men viktiga gränsen mellan barndom och tonår med allt vad det innebär.

Läser man Tretton från pärm till pärm – och jag skulle ha svårt att göra något annat, även om berättelserna definitivt också kan stå på egna ben – så är den första nya högstadieelev man möter Lydia. Hon och hennes bästa kompis Meija är tryggt kvar i gamla hjulspår med filmkvällar, chips och läsk. Det är i alla fall vad Lydia tror. Kvällen som novellen utspelar sig under är Lydias födelsedag, och de har firat med tacos, tårta och film. Mitt i filmen ursäktar sig Meija och går hem med magont – eller gör hon?

Snart bombarderas Lydia med bilder på sociala medier från ett poolparty hos en äldre tjej på skolan. Många från klassen verkar vara där. Liksom Meija.

När insikten om vad det är som syns på skärmen når ända ut i Lydias kropp känns det som om någon drämmer en boxhandske rakt i magen på henne, och sen: slag på slag, ett för varje ny del av sanningen. Det är som en boxningsmatch.

Meija ljög?! POFF!

Hon gick inte alls hem från mitt födelsedagsfirande för att hon ”mådde illa”. OUFF!

Hon tittade mig rakt i ögonen och hittade på det som ett svepskäl för att kunna ta sig därfirån, och nu står hon vid en pool. OUCH!

På någon slags jävla poolfest?!

Först i sista novellen får vi Meijas perspektiv på vad som hände, men poolfesten återkommer genom novellerna. För en del betyder den inget. För några ett tillfälle att hitta på pranks mot fåniga äldre syskon. För ytterligare andra känns det som kvällen som förändrade allt. För någon rosaskimrande. För någon annan nattsvart.

Att skriva fram mångfacetterade huvudpersoner i den här åldern är inte alldeles lätt. Nå, det är förmodligen aldrig lätt, men i alla fall. Bjärbo, Lindbäck och Ohlsson lyckas skapa hela tretton stycken.