När jag såg Flickor och institutioner på en temahylla på mitt närmaste bibliotek var min första tanke att det rörde sig om flickor på psykiatriska kliniker eller barnhem men så fel jag hade. Institutionerna är här statliga och kommunala förvaltningar och flickornas ålder varierar från tjugoåren till pensionsstrecket.

Det börjar på en liten biblioteksfilial, där flickorna är kulturarbetarna bakom kulisserna. De sitter vid sina datorer och administrerar och utför generiska uppgifter på ett abstrakt sätt, som små kuggar i det offentliga maskineriet. De gör vad de ska, vad de blir tillsagda att göra, men de revolterar också i det tysta, i det lilla. De ser och hör men de syns inte, hörs inte, märks inte.

Smygande långsamt tippar balansen över från det normala till det absurda i ett land av förtryck, där utrymmet för något annat än det sanktionerande är minimalt. De obetydliga påverkar mer än de kanske först tror och gång på gång visar sig subversivitetens kraft.

Berättartekniken och -perspektivet är den kollektiva rösten, även om det finns ett jag att utgå ifrån, och får mig att tänka på Julie Otsukas Vi kom över havet, om kvinnor som rest från Japan till U.S.A. för att gifta sig med män de inte känner. Det här är inte lika drabbande men likheterna finns där, i vi-et, i utbytbarheten, i upprepningen.

Det är teman med variationer där samhällsstyret speglas i den lilla arbetsgruppen. Makt och hierarkier, konflikter, uteslutning, söndring – men också gemenskap och samhörighet inför de katastrofer som inträffar på såväl det professionella som det personliga planet.

Språket är torrt och skarpt och meningarna är ofta korta och utmejslade med poesin alldeles i närheten. Humorn är svart och mörkare än så men ändå med en lätthet som väl kommer sig av att verkligheten så många gånger överträffat dikten. Och författandet av texten är också en del av den.

Om ni tror att flickor kan vara för många, att man kan ta och helt sonika skära ner på dem som när man kortar ner en misslyckad text, så har ni fel. Då är ni inte värda en enda flickotår. Då smyger ni bara med er ovilja att läsa vidare. Och det är inte upp till er att bestämma hur det hela ska sluta.