Recension

: Den andra dottern
Den andra dottern Annie Ernaux
2024
Norstedts
8/10

Att leva i någon annans skugga

Utgiven 2024
ISBN 9789113129945
Sidor 93
Orginaltitel L'autre fille
Översättare Maria Björkman
Först utgiven 2011

Om författaren

Annie Ernaux, född 1940 i Normandie, är en av de stora samtida franska författarna. 2017 mottog hon Marguerite Yourcenar-priset för hela sitt författarskap. Med utgivningen av Åren och Min far & Kvinnan, 2020, fick hon stor uppmärksamhet i svensk media. En flickas memoarer utkom 2021.

Sök efter boken

Det börjar, som det ofta gör när det kommer till Ernaux, i en bild. Bilden föreställer ett långsmalt barn i sepiaton. När Ernaux är liten tror hon att det är hon själv, men senare får hon veta att det är hennes syster som dog innan hon själv föddes. Hennes föräldrar nämner henne aldrig inför henne, men Ernaux förstår via ett samtal hon råkar höra när hon är tio att det fanns en annan dotter i familjen innan henne och att hon själv lever bara för att den andra dottern dog.

I Den andra dottern kliver Ernaux in i minnet genom att skriva ett brev riktat till denna döda syster; systern som ”dog som ett litet helgon” och ”var snällare än hon där” enligt Annies mamma. Brevet är ett sätt att i vuxen ålder försöka närma sig denna mystiska syster – som egentligen inte är en syster:

”(…) du är inte min syster, du har aldrig varit det. Vi har inte lekt, ätit, sovit tillsammans. Jag har aldrig rört vid dig, kramat dig.”

Brevet är också ett sätt att söka efter ett svar på frågan som följt Ernaux genom livet sedan hon fick veta om systerns existens: hur kan det komma sig att denna helgonlika syster dog och hon själv fick leva?

Har man läst andra böcker av Ernaux är metoden bekant: pendelrörelsen från den vuxna människan i nutiden som förmår formulera tankar och känslor som inte gick att sätta ord på som barn, till barnets upplevelse av världen i dåtiden sett genom en suddig lins av tid. Ernaux behandlar minnen på ett till synes helt ärligt och generöst sätt i texten: det finns kommentarer om hur saker har blandats ihop med tiden, hur Ernaux kanske minns saker på ett vis men med sina vuxna, logiska glasögon inser att det måste ha varit på ett annat. Återkommande är också beskrivningen av detaljer som etsat sig fast och ekar genom tiden, som säger något om vad som var viktigt för Annie – flickan som fick växa upp.

I slutändan finns det bara ett sätt som Ernaux får ihop den märkliga logiken att den goda systern dog och den långt ifrån helgonlika flickan som var hon själv fick överleva: ”Hon dog så att jag kunde skriva.” Genom att skriva brevet till sin syster verkar Ernaux alltså få fatt i hur hon ska leva i någon annans ställe, inte bara för sig själv utan också för systern som inte fick leva. Genom brevet för Ernaux fram systern ur hemlighetens och glömskans skugga, in i ljuset och visar än en gång vilket svindlande kraft som litteraturen och våra minnen har.

Nadja Gollbo

Publicerad: 2025-01-17 00:00 / Uppdaterad: 2025-01-16 17:54

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #9239

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?