På min läshylla just nu ligger ett par osedvanliga avhandlingar. Den ena, litteraturvetaren Magnus Ulléns Bara för dig, handlar om pornografi och den andra, idéhistorikern Susanne Dodillets Är sex arbete?, jämför svensk och tysk prostitutionspolitik. Låter det smalt och obskyrt? Det är det egentligen inte.

Ullén vaskar ur pornografin fram någon sorts aktiv ingrediens som han kallar pornograficitet. Det är pornografins antiberättande – det utopiska här och nu, där tolkning, orsaker och konsekvenser för en liten stund är utsuddade. Där bara lusten och det direkta tilltalet – ”jag finns här för just dig” – existerar. Detta drag menar han sedan genomsyrar hela vårt samhälle; det finns inte bara i porr utan lika mycket i reklam och konsumtionsdyrkan. Vi köper inte saker, vi köper löftet om omedelbar tillfredställelse. Pornograficitet.

Det sägs ofta att utopiernas tid är förbi, att 1900-talet istället tillhör dystopierna. Det är Boyes Kallocain och Orwells 1984. 1900-talets försök att skapa verkliga utopier, himmelriken på jorden, har lämnat en bitter eftersmak – från Nazitysklands Tredje rike till, om vi törs vara självkritiska ett ögonblick, ett svenskt folkhemsbygge med mycket lite tålamod för dem som inte passade in. Och efter att precis ha lagt ifrån mig Kjell Sundstedts Till Gertrud, om varför så många av författarens släktingar tvångssteriliserades på 1940-talet, helt enkelt därför att de var fattiga och en smula besvärliga, känner i alla fall jag mig en smula självkritisk.

Men där har vi den alltså, utopin i det tidiga tjugoförsta århundradet. Shoppingögonblickets löfte om konsekvensbefriad tillfredställe. Det ekar av Fagervik i Östgötateaterns uppsättning av Strindbergs Drömspel, av glädjedansen med shoppingpåsar och den ständiga jakten på mer. Och det är förstås en ohållbar utopi, en som bär på sin egen undergång. En dystopi i vardande, helt enkelt.

Även Susanne Dodillets prostitutionsbok har en viss koppling till det dystopiska. Åtminstone är det väl så vi svenskar gärna ser på den tyska, mycket marknadsliberala prostitutionspolitiken. Kanske är också den svenska politiken mer utopisk: vi tycker inte att någon ska behöva sälja sin kropp – ja, utom, ni vet, i normalt kroppsarbete – i det ideala samhället och därför utgår lagstiftningen från att prostitution inte borde finnas. Den tyska lagen däremot utgår helt krasst från att den finns (och dessutom från premissen att all ickefrivillig prostitution, allt missbruk, tvång och utsatthet, hör till undantagen), vilket i sin tur möjligen leder till att den också fortsätter att finnas.

Dodillets bok är redan åtskilligt både hyllad och hatat, men oavsett vad man tycker om hennes egna ställningstaganden, så leder själva jämförelsen till en mängd intressanta frågor. Det är också poängen med både utopier och dystopier – att vi måste ha något att jämföra med. Hur ska vi annars kunna veta om vi lever i den bästa av världar eller ej?