Efter bara ett par sidor av Elizabeth Strouts senaste roman på svenska, Åh William! (2022), är jag bästis och bundis med huvudkaraktären Lucy Barton. Lucy, som jag redan är bekant med från de lågmälda, inkännande, insiktsfulla, rörande och berörande romanerna Mitt namn är Lucy Barton respektive Vad som helst är möjligt. Läsaren sugs effektivt in i handlingen med hjälp av berättarrösten, som har en intimitet som får det att kännas som om Lucy anförtror sina innersta tankar åt en god vän.

Hon har hunnit fylla 63 och är vid det här laget en etablerad författare. Lucys andre man – och stora kärlek – cellisten David Abramson har nyligen gått bort. Fast den här romanen handlar förstås inte så mycket om honom, utan – som titeln antyder – mer om Lucys förste make, William Gerhardt, pappan till hennes döttrar. Trots att Lucy lämnade honom i sticket efter tjugo års äktenskap har de förblivit vänner. Den förbryllande titeln Åh William! uttrycker hennes blandade känslor för exmaken, vilka pendlar mellan ömhet, medömkan och irritation.

Nuförtiden är Wiliam omgift – för tredje gången – med den bra mycket yngre Estelle och bor i en rymlig lägenhet på Riverside Drive i New York, med utsikt över Hudson River. Han är försedd med slokande mustascher, en tjock vit kalufs samt hyser förkärlek för skräddarsydda kostymer. Som grädde på moset är han i oförskämt god form för sin ålder. Sitt forskarlaboratorium på New York University har han lyckats få behålla, trots att han passerat de sjuttio.

Att Williams tyske pappa stred för Hitler och kom till Amerika som krigsfånge har då och då stört hans sinnesro genom åren. I Åh William! genomlider dessutom han en plågsam period, då inte bara hans unga fru lämnar honom och hans karriär går i kras, utan där också en olustig familjehemlighet kommer i dagen. I jakten på det uppdagade mysteriet som bland annat innefattar en övergiven halvsyster, övertalar William Lucy att följa med honom till Maine, nordost om New York. För övrigt Elizabeth Strouts egna hemtrakter, där bland andra de oförlikneliga Olive Kitteridge-böckerna utspelar sig och i vilka författaren uppvisar djup förståelse för människors fel och brister.

Om vi i Mitt namn är Lucy Barton fick lära känna Lucys känslokalla mamma, så är det hennes världsvana svärmor som är på tapeten i den här romanen. Catherine var inte särskilt sympatisk, eftersom hon gärna undergrävde sin svärdotters redan bräckliga självkänsla med pikar om hennes torftiga bakgrund. Trots att Lucy numera är framgångsrik i sitt gebit har hon aldrig kommit över den känsla av osynlighet och den rädsla, som hon burit med sig sedan barnsben. Räddningen blev storstadens anonymitet. I New York slapp hon slödderstämpeln, som familjen varit behäftad med i småstaden Amgash i Illinois.

Jag måste tillstå att jag inte är speciellt nyfiken på den i mitt tycke ganska triste och självcentrerade William. Det är snarare Lucy själv, som jag veta allt om! Om den fattiga, kärlekslösa uppväxten bland majs- och sojafält utanför Amgash, som präglade henne för livet. Den av andra världskriget traumatiserade pappan var lantarbetare och den dysfunktionella familjen bodde i ett fallfärdigt garage. Det var böckerna på folkbiblioteket i Amgash som blev Lucys räddning och ett stipendium till college hennes biljett ut i världen.

De tre romanerna griper in i varandra och kronologin är lite hipp som happ. Nutid avbryts av ständiga återblickar från livet med William och från uppväxten. Åtskilliga små sidoberättelser ryms också inom romanen, vilka bland annat återger möten med människor som format Lucy genom livet. Författaren har en unik förmåga att levandegöra sina (inte alltför många) karaktärer till den grad att de känns alldeles verkliga. Lucy, som är en känslig själ, grubblar över allt som hon gjort fel i sitt liv och ifrågasätter sina livsval. Ämnena som avhandlas är bland andra kärlek, vänskap, ensamhet, sorg, föräldraskap, minne och trauma.

Glädjande nog har Elizabeth Strout inte pensionerat sin hjältinna efter tre böcker, utan en fjärde titel finns utgiven på engelska med titeln Lucy by the Sea (2022). Den utspelar sig under coronapandemin och vad jag förstår är Lucy och William tillbaka i Maine. Det ska onekligen bli intressant att se om författaren väljer att sätta punkt för Amgash-serien här.

Hur det än blir med den saken planerar jag att förgylla den stundande första adventshelgen med att lyssna på en inläsning av Lucy by the Sea. Böckerna gör sig otroligt bra som ljudböcker.