Det ska sägas med en gång: Elizabeths Strouts båda tidigare romaner, Olive Kitteridge (2015) och Mitt namn är Lucy Barton (2017) har varit läsupplevelser. Den första för att den på ett så härligt vis låter en människa leva ut en rak, udda men varm personlighet och den senare för att huvudpersonen, trots ett tungt bagage, bevarar sin mjukhet och förundran. Särskilt romanen om Lucy Barton har jag burit med mig som ett löfte om mänsklig vidareutveckling. Sedan är Strouts språk enkelt. Avskalat – med en stilla galghumor.

I romanen Vad som helst är möjligt utvecklar författaren sina tidigare teman om barndom under trasiga förhållanden på amerikansk landsbygd och om tilltufsade vuxna som styrs av tillkortakommanden i tidiga år. Men om de tidigare romanerna har varit mera som kammarspel, fokuserade på en person, så handlar det här om en hel bygd, Amgash i Illinois, med många familjer och släktingar. Historierna vecklas ut i nio kapitel; man kunde karaktärisera dem som längre noveller. Det handlar ofta om en person som skymtat i Mitt namn är Lucy Barton men som här får en egen berättelse.

Lucy återvänder till sitt hem, till sin ensamstående bror, till det kyffe där de en gång växte upp och där de tvingades äta ur sophinken av en mor som syskonen har svårt att enas om i sina minnen. Lucy är författare, syns både i tv och på nätet och berättar om sin senaste bok på den lokala bokhandeln. Många minns den tysta, magra, smutsiga flickan i skolan som sedan bara försvann för att bli kändis i New York. Hon har inte besökt sin hemstad på sjutton år, och varför? Den överviktiga ”white trashiga” systern konfronterar den späda, svala, rara Lucy som reagerar med en stark panikattack och brådstörtad avfärd. Återseendet var ändå behövligt och lämnade en eftervärme.

Och det är det som jag fäster mig vid i boken. Berättelserna handlar ofta om sorg, tafflighet, övergrepp och fattigdom till både kropp och själ. Vissa har kommit upp sig, gjort en rejäl amerikansk klassresa, men svidad i tunn måttsydd yllekostym lurar det svikna barnet. Ofta är sexualiteten laddad; människor har gjort överilade handlingar eller känt lustar som de varit tvungna att dölja med de anhöriga som tysta offer. I vuxen ålder organiserar en av kvinnorna en lokal förening, “Överleva incest”, medan grannfamiljens vuxna barn äntligen tar upp sin dementa fars homosexualitet som han när det begav sig levde ut i skogen med deras lärare. Den sena klarsynen fungerar som en sorts rening – de sätter ord på upplevelserna och känner samhörighet i sorg som de vet att de inte borde behöva bära.

Människorna vägrar låta sig dras ner. Det är andra tider nu. Dottie i sitt B&B lyssnar (ja, det är många som lyssnar eller tvingas lyssna) på den självupptagna läkarfrun Shelly som med flera ingenjörers hjälp och mot sin mans vilja låtit bygga ut deras lilla sommarhus vid vattnet för att leva ett lättsamt pensionärsliv och som får höra en yngre kvinnas ord om hennes McDonalds-skapelse: “Det här huset är Shellys penis”. Vilket också Dottie inser av kvinnans sårade svada. Och hon påtalar det! Här har vi vietnamveteranen som får stå ut med de yngre generationernas förvirring: vilket krig, Irak, Afganistan …? Efter femtio års äktenskap blir en älsklig mor till fem flickor förälskad i en yngre man, bryter upp efter stroke och infarkt för att leva med honom sina sista år på en grekisk ö. på En annan är Tommy Guptill som blev skolvaktmästare efter att hans bondgård brann och som såg efter Lucy i skolan. Hans egen olycka blev som en hägring av Guds finger; allt är som det ska.

Samtidigt som mångfalden är intressant är det bokens svaghet. Jag måste läsa boken två gånger för att lägga pusslet. Vilka hörde ihop med vilka? Det är som när man hör äldre berätta om den by de växt upp i: alla olika gårdar och människor som levt i trakten, hur de var släkt och vart och när de flyttade eller återvände. Det är som byskvaller, men ändå inte. Mera den sociala kontrollen på gott och ont. Alla har sitt: sår, död och skam i bagaget. Och varför landar vissa mjukare än andra? Förstår mera? Livet är komplicerat: vad som helst är faktiskt möjligt när någon börjar lyssna, berätta och minnas.