Det här är en roman som belönar den uthållige. Den som förespråkar att sluta läsa om man inte fastnat efter 50 sidor, hade missat hela grejen – och det hade ju varit synd. För dem. Själv är jag av den envisa sorten och blev mot slutet rikt belönad.

Som socionom vet jag att kriser yttrar sig på olika sätt, men när krisen över att förlora sin fru övergår i en neverending-gnälltirad som hos kakelsättaren Marcus Rådström, tappar jag både intresset och tålamodet. Jag önskar att jag kunde göra som dottern Elin: flytta hemifrån och inte komma tillbaka förrän han beter sig som en vuxen igen.

Författaren Eric Rosén är utan tvekan en van och skicklig skribent. Han är journalist på Aftonbladet och författare till den eminenta självbiografiska romanen om sin far Jag ångrar av hela mitt hjärta det jag kanske har gjort (Natur & Kultur 2019). Eric Rosén är i den här stundtals briljant, som när han fångar Marcus ensamhet i de detaljbeskrivna färdiglagade middagarna som han äter. Men han frestar också på min uthållighet när han än en gång låter Marcus ta en runda till i den totala självförnekelse som han lever i sedan hans fru Charlotte gick bort i cancer. Intresset hålls dock vid liv av de skickliga små inblickar i Marcus sätt att tänka och förhålla sig, som visar att den där självförnekelsen inte är något som kom i och med att Charlotte fick cancer. Det är något som sitter betydligt djupare i honom än vad jag först lurades att tro. Och mitt intresse är tänt och min otålighet är puts väck.

På upploppet fångar Eric Rosén in mig med hull och hår. Jag borde ha litat på att han vet vad han pysslar med, men jag var liksom Marcus för upptagen med min egen besvikelse att jag missade det väsentliga. Marcus är så upptagen av sin sorg att han glömmer att leva och jag var så säker på att det här inte var en roman för mig att jag inte såg hur jag föll i Roséns skickligt gillrade fällor, en efter en…

De här två citataten beskriver på ett nästintill poetiskt sätt hur Marcus mår:

”Det hade gått så långt, det här var ingenting han var van vid, hjärnan betedde sig inte som den skulle, det var som att det gått hål någonstans och den börjat ta in vätska, det droppade ner lite i taget, långsamt, tills alla tankar där inne plötsligt hade svårt att hålla sig ovanför ytan, någonting i huvudet höll på att drunkna. Hans skalle kunde inte andas, det var en spricka någonstans, alla sinnen flämtade och kippade efter andan.”

”De sa något mer, något avslutande, något i stil med att de skulle höras igen snart och prata mer, något åt det hållet, de skulle snacka snart igen, i morgon kanske redan till helgen eller så, det var väl i den riktningen, Marcus hörde inte riktigt, det var inte öronens fel, det var inuti som det inte fastnade, han upptäckte ett svart hål precis innaför innerörat och meningarna hon formulerade på slutet sögs in där och försvann, gick inte att gräva fram igen.”

Låt dig inte luras av gnälligheten, låt dig istället fångas av en extremt skickligt komponerad roman.