Viktor har kommit in bra i sin nya klass. Klassen, som snart ska sluta sexan, där Leo och Ellinor går. I tredje delen av Katarina von Bredows senaste mellanstadietrilogi – som för all del går utmärkt att läsa fristående – är perspektivet den snygge, populäre nykomlingens, Viktors.

Han har snabbt kommit in i klassen och fått kompisar, och han är tillsammans med Ellinor, en magpirrande förälskelse full av allt det där första, prövande, osäkra och lyckliga. Egentligen går det bra. Fast Viktor börjar också snabbt inse att det där med närhet har sina nackdelar, i alla fall för den som har något att dölja.

För kompisarna, och inte minst flickvännen, vill ju se hur han bor. Träffa hans föräldrar. Och Viktor vill verkligen, verkligen inte att de ska se, ska veta, hur han har det hemma.

Alla tittar undrande på honom. Händerna blir svettiga och skakiga och han måste ställa ner mjölkglaset han just lyft upp för att dricka ur. Hur kunde han vara så oförberedd? Det är andra gången idag han inte har ett färdigt svar. Regel nummer tre! Fuck, fuck, fuck.

Då känner han Ellinors hand på sin.

Det är inget att skämmas för, säger hon lågt. Det är bättre att du säger som det är.

Orden är overkliga i hans öron. Matsalen gungar omkring honom. Hon vet alltså! Men hur?

Det hinner gå flera sekunder innan han kommer ihåg att han har sagt till henne att hans mamma har cancer. Att hon tar cellgifter och inte orkar med att han tar hem kompisar. Han sa det för att Ellinor plötsligt frågade rakt ut om han hade sagt sanningen om sin mamma och han var ju tvungen att hitta på något.

Nej, cancer är väl ingenting att skämmas för. Missbruk däremot, och i stor utsträckning psykisk ohälsa i allmänhet, där skäms fortfarande de flesta inblandade. Inte bara de som har ett missbruk, som inte kan sluta med det som är en uppenbar pina för dem och deras anhöriga. Också de anhöriga skäms ofta. För att de inte lyckas hindra, hjälpa, för att de inte alltid har tålamodet som krävs, styrkan att sätta gränser, kärleken och värdet som skulle kunna få någon att prioritera dem själva framför missbruket. Skäms för att de skäms.

När von Bredow tar sig an detta ämne, som så många angelägna och drabbande ämnen tidigare, bränns det verkligen. Det är vardagligt realistiskt och inte alltför brutalt för målgruppen, men samtidigt en skildring av den här oerhört komplexa och svårhanterliga livssituationen som verkligen gräver sig under huden.

Hur mycket ska man orka egentligen? Hur mycket klarar man av att som barn fungera som förälder till sin förälder? Och vilket pris ska egentligen Viktor behöva betala för att bevara sina föräldrars hemligheter?