Att Peter Mickwitz diktsamling Bo i ett hus som ligger i mörkret avslutas med en essä känns helt naturligt, eftersom alla texterna utgör reflektioner. De är ett tankearbete, där poeten och essäisten bearbetar samhällets förändringar – rasismens och främlingsfientlighetens normaliserande. Det görs dock inte genom att analysera det som händer där ute, runtomkring, utan framför allt genom att vända sig inåt, granska det egna jagets innersta, utan att släppa det som är svårt och mindre angenämt.

Mickwitz utgår alltså från sig själv som person och tryggheten han skapat i sitt eget hem, samtidigt som han konstaterar att:

I all strävan till trygghet
finns ett mått av ondska.
[…]
Viljan till trygghet är en tro
som är oantastligt god och ond,
kategorier som då bebor en
och samma ontologi,
godska. Är dessa påståenden
sofism, envishet, lögner? Ja.

Dikterna består av klara tankar med en tydlig önskan om att komma framåt, komma någonstans, nå en ökad förståelse. Utan att för den skull gå i stå, snurrar de ibland på allt intensivare:

Jag kan inte ha rätt, jag trevar
mig fram med fel. Jag tvekar,
jag är långsam, jag
är osäker. Jag förstår
att jag inte förstår.

De sex diktsviterna följs alltså av en essä som även den tar som utgångspunkt det egna jagets behov av trygghet och hur det manifesteras i form av hemmet (som kan vara en metafor för nationen). De här resonemangen vävs sedan samman med andra tänkare, framför allt Franz Kafka och främst hans novell Boet.

Även om det inte finns några enkla svar (att lyfta fram frågorna är ju som bekant viktigare än att få fram svaren) och både nuet och framtiden präglas av mörker, finns i boken också utrymme för andning:

[…] för att vara vid liv
är eufori; det finns så mycket
i den här världen som
får mig att andas