När jag börjar läsa Codex 1962 begriper jag först ingenting. Två personer talar till varandra, vilka är de? Jag läser vidare och inget klarnar utan blir om möjligt ännu mer obegripligt. Men jag sugs ändå in i berättelsen och snart nog slutar jag att bekymra mig över om jag förstår eller inte.

Jag tänker att det ger sig eller så ger jag mig.

Men jag ger mig inte.

Berättelsen är fascinerande, men kanske är det ännu mer fascinerande hur den berättas?

Sjón skiftar mellan olika berättarstilar, ofta flera gånger per sida. Ibland tappar han mig helt, ibland skrattar jag högt och ibland får jag ångest. Det är allt det där man inser att man längtar efter i en värld där det blir svårare och svårare att komma utanför ”om du gillade detta gillar du nog också det här”. För visst är det väl inte bara jag som längtar efter fler berättelser som inte är skrivna utifrån marknadsanalyser?

För den som är insatt i judiska myter och isländska sagor finns nog lager i det här romanbygget som förhöjer läsningen ytterligare. Redan i baksidestexten framgår att Sjón en gång stått vid Rabbi Löws grav och lovat att ta Golem till Island och återuppliva honom där. Det finns en judisk myt om att Rabbi Löw lyckades skapa liv av en lerklump och i Sjóns tappning blir det en ramberättelse där Leó Löwe rymmer från ett koncentrationsläger och får med sig en hattask med en lerklump till Island. Han lyckas skapa liv i lerklumpen och får sonen Jósef Löwe 1962. Sonen lider av ett svårt handikapp som får hans kropp att bli ett fängelse.

Trilogin består av tre delar, Dina ögon såg mig (en kärlekshistoria), Med skälvande tårar (en kriminalhistoria) och Jag är en sovande dörr (en SF-historia), som gavs ut i original mellan 1994 och 2016.

Den första delen utspelar sig mestadels på ett värdshus i en liten tysk stad under andra världskriget, hit kommer Leó Löwe på sin flykt och han får hjälp av en ung kvinna, Marie-Sophie, som arbetar på värdshuset. Hon får utstå mycket spott och spe för att hon hjälper en jude och några av bokens mest ångestframkallande scener utspelar sig här.

Den andra delen utspelar sig på Island där Leó Löwe försöker anpassa sig till det isländska samhället samtidigt som han försöker lösa återstående problem för att få liv i sin lerklump. Berättelsen om hur Leó Löwe lär sig isländska och genomgår en process för att bli medborgare är en väldigt rolig satir över islänningarnas självgoda förhållande till det isländska språket och de isländska sagorna. Jag skrattar ofta högt vid läsningen.

Den tredje delen handlar främst om Jósef Löwe, men också om alla hans isländska generationskamrater från 1962. Födelseåret 1962 (som också är författarens eget) verkar vara ett särskilt otursdrabbat år och det görs särskilda undersökningar av den generationen.

Den tredje delen sammanfattar och rundar av, men är samtidigt kanske den mest svårbegripliga delen. Men som sagt, man behöver inte begripa precis allt för att ha behållning av den här trilogin, det är en fascinerande upplevelse bara att befinna sig i läsningen av den.