Rasist eller antirasist är inte något man bara är – det är något man blir genom sina tankar och sina handlingar. Därmed är det också något som också går att förändra. Och det är just den förändringen som Ibram X. Kendi skildrar i den här boken, med utgångspunkt i sitt eget politiska uppvaknande i frågan. Boken är alltså i huvudsak självbiografisk. Vi får ta del av hans uppväxt som afroamerikan i 1980- och 1990-talets USA, hans liv som student och senare även doktorand, och slutligen lite kort om de senaste stegen i karriären till att bli professor i historia vid ett amerikanskt universitet. Det är en självkritisk och utlämnande berättelse om hur Kendi redan som mycket ung kom att omfamna många rasistiska myter om afroamerikaner, men hur han successivt kom att omvärdera många av sina egna fördomar.

Kendi vågar ta sig an många kontroversiella frågor i boken. En central tes är exempelvis att det bara finns två möjliga ståndpunkter i frågan om rasism – antingen är man rasist eller så är man anti-rasist. Det går inte – intellektuellt eller praktiskt – att vara icke-rasist; man kan inte vara neutral i en sån här fråga. Antingen stödjer man, aktivt eller passivt, orättvisor och diskriminering, eller så tar man ställning emot dem i tanke och handling. En annan kontroversiell fråga som Kendi tar upp är i alla fall frågan om vem som kan vara rasist. Kendi argumenterar för att det inte bara är ”vita” som är rasister, ett argument som förekommit i en del debatt i frågan, utan att vem som helst kan ha rasistiska fördomar. Problematiskt i detta sammanhang är dock att hans definition av begreppet ”ras” – ett begrepp som används mycket frekvent genom hela boken – i grunden är så extremt luddig (”en maktkonstruktion som bygger på samlade eller sammansmälta olikheter och lever i det sociala”), vilket är märkligt då analysen i övrigt är mycket skarpare än så.

Det är, enligt Kendi, iallafall en avgörande skillnad i vilken makt olika grupper har att faktiskt bedriva en rasistisk politik, och mycket av den makten är i fallet USA koncentrerad till en liten grupp ”vita”. Men Kendi är tydlig med att exempelvis afroamerikanska makthavare också måste ställas till svars om den politik de bedriver bygger på en rasistisk grund (som till exempel fördomar om att många afroamerikaner är fattiga på grund av att de är lata). Kendi behandlar i ett par kapitel också rasism ur ett intersektionellt perspektiv, det vill säga att han diskuterar hur frågor som klass, kön och sexualitet interagerar med rasism. En queer afroamerikansk kvinna har inte nödvändigtvis samma erfarenheter som en afroamerikansk cis-man, vilket man måste ta med i en genuint antirasistisk politik.

De självbiografiska bitarna av boken lyckas göra det personliga politiskt på ett pedagogiskt sätt. Invävt i den självbiografiska berättelsen finns också en del referenser till forskning om rasism inom en rad olika forskningsfält. De delarna av boken förefaller mig dock inte alltid helt solida. För att ta det exempel jag råkar känna bäst, så skriver Kendi exempelvis om rasismens historiska rötter, och menar då att de står att finna i den transatlantiska slavhandeln – och att den slavhandel som pågick innan dess inte var rasistisk till sin natur. Här skulle jag mena att han har fel i sak. Historiker har spårat rasistiska idéer ända tillbaka till 800-talet (om inte till och med till antiken), det vill säga långt innan den transatlantiska slavhandeln startade. Att slavhandeln till Mellanöstern, som startade långt för den transatlantiska slavhandeln, inte skulle ha varit rasistisk är också högst tveksamt: förvisso transporterades slavar till Mellanöstern från många olika regioner ända sedan antik tid, som Kendi skriver, men historiker som har forskat på denna slavhandel har visat att det även här fanns en tydlig hierarkisk rangordning av slavarna baserad just på deras ”ras”, något som kom till uttryck exempelvis i vad slavarna tvingades göra, och att slavar hämtade från Afrika generellt hamnade lägst i den hierarkin. Att Kendi ignorerar (eller är okunnig om ) denna forskning är problematiskt inte minst eftersom Kendi själv är professor i just historia och den forskningen således borde utgöra hans akademiska hemmaplan.

Kendi skriver, slutligen, väldigt lite om vad en antirasistisk politik skulle innebära rent konkret. Mestadels skriver han om de filosofiska ståndpunkter som en antirasistisk politik skulle behöva bygga på och omfatta. Bara i enstaka fall kommer han in på konkreta politiska åtgärder, som när han menar att det finns ett behov av en ”antirasistisk diskriminering” (positiv särbehandling), eller när han argumenterar för behovet av kulturrelativism. I båda fallen är resonemangen mycket kortfattade, och Kendi försöker varken problematisera sina egna resonemang eller diskutera dem i förhållande till bokens andra kapitel. I det sammanhanget är det synd att Kendi inte tar sin intersektionella analys djupare än han gör. För det är ju inte bara så att olika former av sociala stratifiering och förtrycksmekanismer kan förstärka varandra – ibland kan de kanske ”ta ut” varandra, och åtgärder kan ibland hamna i konflikt med varandra. Att många afroamerikaner är lågutbildade kan ju exempelvis betraktas ur ett ”ras”-perspektiv som Kendis, och då förefalla vara en konsekvens av en rasistisk politik. Men kanske kan samma mönster också, eller till och med framförallt, vara en konsekvens av att många afroamerikaner kommer från mindre bemedlade klasser, och därför inte har råd att skaffa sig högre utbildning i ett land där detta kostar pengar. Av den anledningen kan det ju kanske vara både effektivare och mer strategiskt att försöka tillämpa universella lösningar, som exempelvis offentliga finansierade utbildningssystem, istället för positiv särbehandling. Men det är alltså målkonflikter som Kendi aldrig tar någon diskussion om.

Det är i slutändan något oklart för mig vem den tilltänkta målgruppen för boken egentligen är. I USA har den iallafall lyckats bli en bästsäljare. Nu är boken är mycket USA-fokuserad i sitt innehåll, vilket gör att en hel del av boken kanske blir mindre nyttig för en internationell publik. Men behållningen av den här boken är ju ändå främst Kendis skildring av den egna processen från rasist till antirasist. Så för den som är intresserad av rasism och antirasism, och framförallt då den som också är intresserad av USA i synnerhet, är det här en läsvärd och intressant berättelse.