En ung kvinna åker fyrans buss runt staden, eller, egentligen är det oftare så att hon inte åker fyrans buss men det beskrivs ändå som ett undantag. Hon åker buss eller går eller cyklar till de olika geografiska punkterna i Stockholms innerstad där hon gör sitt bästa för att ge sig hän, andligen eller lekamligen.

Wera von Essens korta roman Våld och nära samtal kan liknas vid ett språkligt och kroppsligt undantagstillstånd. Ett lätt koketterande med droger och BDSM, som känns igen från debuten En debutants dagbok, där redaktören för någon annan beskrivit boken: ”Hon har lite skämtsamt sagt till honom att det handlar om sex och droger.” En lek med fiktion och verklighet, kittlingen i autofiktionen, lägga sig nära, nära sig själv.

Tyvärr har jag svårt att engagera mig i det hela. Hotelljobbet, terapisamtalen, shamansessionerna, gudstjänsterna, återblickarna på de våldsamma mötena. Hennes tillvaro, där centrum är en sorts tomhet eller letargi som det krävs något extra för att döva eller ta sig ur, är något som jag kan förstå och känna igen men jag berörs ändå inte.

Det blir lite för mycket som en uppräkning, en lover och en annan, ett förakt och ett förhärligande. Men skildringen innehåller också en sorts vila i den relation som står för de nära samtalen, för det finns en granne att möta som en jämlike, just för att han har han en sorts överlägsenhet i sin ålder och sin möjliga styrka. Det blir ett välbehövligt lugn i hans beundran av henne och hennes texter

Det är så nutida och så förutsägbart. Det är så pretentiöst som bara de unga författarna kommer undan med, eller de som har den intensitet som drar läsaren med sig oavsett. Och intensitet, det har hon, och driv, och hon kan skriva – nu längtar jag efter att hon ska skriva något jag verkligen vill läsa.