Om man gjorde ett sådant där Mannen på gatan-reportage och frågade folk vad de tänker på när de hör ordet ”statistik” så skulle förmodligen ganska få svara ”humor”. Åtminstone om de aldrig stött på Tobias Boströms form av statistik.

På Nöjesguidens hemsida har Boström tydligen kommenterat nyhetsflödet sedan ett par år tillbaka och i Statistik från vår samtid finns diagram och liknande publicerade mellan maj 2012 och juli 2013 samlade.

Det kan se ut till exempel så här: Ett Venndiagram (jag erkänner att jag var tvungen att slå upp att det heter så, men det är alltså ett sådant där med två delvis överlappande cirklar) illustrerar ”M-märkt förklaringsmodell”. Den ena cirkeln visar ”saker regeringen gör”, den andra ”saker som inte går så bra”. Ytan där båda dessa företeelser sammanfaller utgör ”saker som egentligen är Göran Perssons fel”.

Eller en liknande: ett stapeldiagram visar ”Anledningar till att minister Ullenhag uttalar sig i frågor utanför sitt sakområde”. Den första stapeln är låg och föreställer anledningen ”Han är bra på att ’ta folk’”. Den andra är betydligt högre och ska uttydas ”Han är uppfostrad i den socialdemokratiska flumskolan och har inte lärt sig gränser”.

Det är en rolig idé, en lite otippad matchning av ett pedagogiskt men vanligtvis knastertorrt medium, statistik, och själva innehållet, humor eller politisk satir. Då och då blir det ganska träffande, men ska nog gärna avnjutas i lite mindre munsbitar än pärm-till-pärm-läsning.

Ganska ofta blir det istället lite trubbigt. Det är inget statistiskt finlir, precis. De allra flesta diagram kan sammanfattas ”jättemycket”, ”jättelite” och framför allt ”allt”. Som i tårtdiagrammet över ”Personer som uppskattar MP:s uppgörelse med Billström”, där gult representerar ”Papperslösa”, brunt ”MP-väljare” och rött ”Billström”. Hela cirkeln är röd.

Nu kanske ni tänker att den här boken handlar enbart om svensk partipolitik. Det gör den inte. Jag har bara valt ut sådana exempel därför att jag fattar dem. Ganska många skämt fattar jag faktiskt inte. Till och med när jag känner igen alla personer och företeelser kan just den aktuella situationen ha fallit i glömska. Det är ett ganska vanligt problem när någon form av dagsfärska kommentarer ges ut i efterhand.

Mycket handlar också om meta-flödet – inte nyheterna i sig utan det som sägs om dem i sociala medier och sådant. Ofta om ”nyheter” typ Melodifestivalen eller Allsång på Skansen eller någon pinsam Instagram-bild eller tweet. Där får jag erkänna att jag hänger med ännu sämre och faktiskt börjar räkna ut mig själv ur Boströms målgrupp. Jag följer nyheterna (i betydelsen typ SVT:s nyhetssändningar), jag gillar statistik, jag gillar politisk satir och jag garvar hellre åt alliansen än vänsterblocket. Men min uppfattning om ”nyheter” är tydligen väl traditionalistisk. Inte riktigt rätt för det här.

Om vi alltså ritar ett tårtdiagram som visar problemen med Tobias Boströms Statistik från vår samtid så skulle det se ut ungefär så här: En liten tårtbit visar hur en liten del nog kan bero på att man har ungefär samma politiska åsikter som Boström. Den PacMan-stora tårtbiten visar att det gäller att man över huvud taget minns nyheten.

Rolighetsfaktorn ökar i proportion till ”veta vad tusan han pratar om”-faktorn.

Ja, ni fattar.