När Agnes Hellströms Att vara utan att synas. Om riksinternaten Lundsberg, Sigtuna och Grenna kom ut i höstas hade Skolinspektionen precis stängt Lundsberg efter att två elever blivit brända med strykjärn i samband med årets nollning (eller ”battning” som tydligen internatbegreppet lyder). För några dagar såg det ut som att samhället till slut satt ner foten. Det är inte okej att elever behandlas hur som helst. Inte ens om de tillhör de privilegierade klasserna.

Det tog inte lång tid för skolan att mobilisera och få Skolinspektionens beslut blockerat av förvaltningsrätten. Under tiden hade visserligen rektor sparkats och styrelsen bytts ut, men räcker det för att komma till rätta med vad som tycks vara en mångårig kultur av pennalism, ”kamratfostran” och brutala nollningsritualer?

För även om utgivningen av Att vara utan att synas verkade så oerhört vältajmad var ju ”strykjärnsincidenten” bara en i raden av skandaler kring riksinternaten – de tre skolor som har statliga bidrag för att förutom undervisning ge ”en trygg hemmiljö för barn med föräldrar långt borta” – som avlöst varandra de senaste åren.

Författaren och journalisten Agnes Hellström gick själv på ett av riksinternaten, Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, mellan 1995 och 1998. 2009 skrev hon en roman baserad på sin tid där, Ränderna går aldrig ur, och nu återvänder hon alltså dit med fackboken Att vara utan att synas.

Just strykjärnsincidenten hann förstås aldrig komma med i boken, men Hellström har tillräckligt med exempel på liknande händelser för att det ska kännas omöjligt att avfärda dem som enskilda missöden, enstaka ”rötägg” som gått över styr. Battningen sitter i väggarna på elevhemmen. Det är tradition. Och på en skola som Lundsberg betyder traditionen allt.

Att offentligt ifrågasätta de traditionerna kommer med en prislapp, det vet Hellström själv. Hon har gjort det förut och berättar också om den erfarenheten i nya boken. Ändå är det långt ifrån sensationslystet, det hon skriver. Hon har själv varit en del av internatskolegemenskapen, och hon har till stor del positiva minnen av den.

Bara inte enbart. Det är just detta, att själv ha deltagit i saker, förnedrat nykomlingar och bossat runt de yngre eleverna, som drivkraften att skriva böckerna tycks komma ur. Varför gjorde hon själv saker hon önskar att hon låtit bli? Varför verkade det okej?

Vuxna som tittar åt ett annat håll är förstås en viktig del i det. Husföräldrarna som inte ingriper, skolledningen som låtsas som det regnar, föräldrarna som själva varit med om samma sak men ändå väljer att skicka dit sina barn. För att det ska härda dem, göra dem till ledarmaterial, eller bara för att det är så världen fungerar, så man grundar gemenskap i deras universum.

Det som gör det så svårt att som elev hantera vad som hände, skriver en före detta internatelev till Hellström – Att vara utan att synas är till viss del självbiografi, till viss del reportagebok – är att de alla var både offer och förövare. Det man själv var med om utsatte man sedan andra, yngre elever för. Det gör hela diskussionen nästan outhärdlig. Kanske är det därför kritiken verkar ha så svårt att nå fram?

Hellström sätter också in skolkulturen i en större överklasskultur – skildringen känns delvis igen från exempelvis Björn af Kleens bok om adeln, Jorden de ärvde – och hon har svårt att tro på någon förändring inifrån. Skulden för skolskandalerna läggs hela tiden på media, på lögnaktiga och utflippade misslyckade elever eller anställda. Både journalister och Skolinspektionen beskrivs och uppfattas som illvilliga fiender och risken, skriver Hellström, är att det enda man lär sig är att sluta leden ännu mer.