Det händer att man läser böcker som gör en avundsjuk. I alla fall mig. Jag önskar helt enkelt att jag hade skrivit den här romanen. Hillary Jordans Mississippi – eller Mudbound i original – är vackert och ohyggligt hantverksskickligt skriven, och det helt utan att ta fokus från de enormt berörande karaktärerna och den drabbande, angelägna tematiken. Inledningskapitlet är suggestivt och intresseväckande. Slutkapitlet är baske mig briljant.

På senare tid har jag läst en bunt både fackböcker och romaner som inte gett intryck av att vara riktigt färdiga. Om det sen är en slump eller har att göra med ett upptrissat tempo inom förlagsvärlden vet jag inte. Mississippi är i alla fall raka motsatsen.

En kort stund hinner jag tänka ”Men herregud, skriver alla författare sina romaner i Excel nu för tiden?”, när karaktär efter karaktär ramlar in och får ge sitt perspektiv, men jag släpper den tanken snabbt. Dels är det en liten värld Jordan tecknar, livet på en bomullsplantage i den amerikanska södern strax efter andra världskriget. Dels får inget av de många perspektivbytena berättelsen att stanna av, tvärtom. Varje nytt synsätt fördjupar och förebådar de dramatiska händelser som ska förändra livet för de båda familjer romanen kretsar kring. En svart och en vit.

Båda får de tillbaka en efterlängtad familjemedlem från kriget, en ung man som blivit krigshjälte men som har svårt att återgå till livet på den konservativa, för att inte säga genomrasistiska, landsbygden. Charmören Jamie, lillebror till jordägaren Henry McAllan, dränker krigsminnena i whiskey. Ronsel Jackson, äldste sonen i en av familjerna som arbetar på gården, har blivit behandlad som en hjälte och en människa i Europa och har svårt att gå tillbaka till att vara bara en ”nigger”, ”boy”, ”en jiggdansare i uniform” som förväntas gå bakvägen, sitta längst bak i bussen, tacka och bocka, ursäkta sig och plocka bomull i ett lönesystem bara marginellt friare än slaveriet.

Men om Ronsel och Jamie har svårt att anpassa sig till livet på landet så gäller det också för Henrys hustru Laura. Hon har bott i stan hela sitt liv när ingenjören Henry friar, och blir helt tagen på sängen när han plötsligt meddelar att han köpt en bomullsfarm och att de flyttar dit om två veckor.

”När jag tänker på gården tänker jag på leran”, börjar Lauras första kapitel.

Som kantade min mans naglar och täckte barnens knän och bildade skorpor i deras hår. Som sög sig fast vid mina fötter som ett hungrigt spädbarn vid bröstet. Som marscherade fram över husets brädgolv i sulformade fläckar. Det gick inte att besegra den. Den täckte allt. Jag drömde i brunt.

Som om inte isoleringen och bristen på moderna bekvämligheter på gården vore nog får hon också sin bittre, obehaglige svärfar på halsen. Denne djupt intolerante man är snart i luven på både familjemedlemmar och anställda och romanen börjar också med att hans båda söner gräver hans grav där i leran på gården. Någon naturlig död är det inte.