Fem personer som arbetar på Strindbergsmuseet på Drottninggatan 85 i Stockholm, har skrivit varsitt kapitel som utgör boken Strindberg i Blå tornet, vilken handlar om deras arbetsplats och om hur August Strindberg levde och arbetade där 1908-1912. (Se deras namn här till höger.) Bostaden var hans sista och den 24:e adressen han hade i Stockholm. Boken berättar bland annat om huset som lägenheten finns i, om kvarteret, om hur livet levdes i Stockholm på denna tid, hur Strindberg hade möblerat och inrett, vilka verk han skrev där, vilka arbetsrutiner och umgänge han hade, vad han åt och drack och hur det gick till när lägenheten till slut förvandlades till ett museum, vilket skedde först 1960. Varje författare verkar ha skrivit om ”Blå tornet” något oberoende av varandra, eftersom det förekommer en del upprepningar.

Efter det att Harriet Bosse lämnat Strindberg (och gift om sig med skådespelaren Gunnar Wingård), flyttade han i hast ut ur den bostad som hade varit deras gemensamma på Karlavägen 40. Flyttlasset bestod inte av så mycket mer än manuskript, lagerkransar och kläder. Sina möbler och sitt bibliotek lämnade Strindberg hos en pantlånare. Den lägenhet han flyttade till på Drottninggatan var en triplett utan kök, och den låg på fjärde våningen. När han på sommaren 1908 flyttade in i lägenheten, som fanns i ett alldeles nybyggt hus, fungerade bostaden som ett pensionat. Strindberg hyrde alltså möblerat med helpension. När pensionatrörelsen i huset senare lades ner, lät han hämta mat från kringliggande restauranger.

Namnet ”Blå tornet” hittade Strindberg på själv. Två orsaker till detta namn finns: i huset fanns en diversehandel, som hade påsar med ett tryck föreställande huset. Huset var alltid tryckt i blått. Strindberg klippte ut bilderna av ”sitt” hus och använde dem som dekoration på brev. I åtanke då han kallade sitt hem Blå tornet hade han också (troligtvis) ett fängelse på Köpenhamns slott, som kalldes Blåtårn.

När bostaden inte längre var ett pensionat köpte Strindberg egna möbler och möblerade sin lägenhet. Camilla Larsson skriver i kapitlet ”Livet i tornet”, att Strindberg ”var intresserad av scenografi och skapade ett hem i en tydligt sammanhållen färgskala med symboliska inslag.” Och hon citerar ett brev som han skrev till skådespelaren och chefen för Intima teatern August Falck:

Kom i afton en stund och se mitt ”Sceneri” som jag gjort här hemma i hemmet som nu är mitt enklingssäte, mitt!

Ett av kapitlen, skrivet av Stina Olson, heter ”En gammal man i ett modernt hem”. Och jag tänker, ”gammal”, hur definieras det? Strindberg var 59 år när han flyttade in i Blå tornet och bodde där tills han gick bort vid 63 års ålder. En 63-åring är ju inte ens pensionär, och 59-åringar idag anses väl inte direkt vara gamla. Kanske var det annorlunda förr, och att det är vad man ansåg om åldrar förr som skribenten tänker på, eller så vill hon använda konstrasterna: gammal och ny.

Gammal kanske Strindberg inte var då han flyttade in i Blå tornet, men han var cancersjuk. Man hade upptäckt magcancer hos honom detta år, 1908. Ändå var han oerhört energisk och produktiv i sitt nya hem, där han fullbordade inte mindre än 22 verk! För att åstadkomma detta, var han mycket disciplinerad, och hade samma rutiner varje vardag: promenad, skriva mellan nio och tolv, sova, läsa brev, skriva brev, äta osv, allt regelbundet. I boken finns också en komplett förteckning över dessa 22 verk.

Strindberg i Blå tornet är en mycket intressant bok, och den har ett föredömligt bildmaterial, det känns som att det man vill se på bild vid läsandet, verkligen finns att se där i boken. Särskilt perfekt är det att ge boken som present till någon som just blivit intresserad av Strindberg och ännu inte besökt Strindbergsmuseet. Men även jag, som regelbundet besökt Blå tornet sedan den dagen i april 1975, då min mamma, som var mycket fascinerad av Strindberg, för första gången tog mig med dit, gillar verkligen boken. Dock känns det som att jag vill ha en ännu större fördjupning i ämnet. Men denna kan jag naturligtvis hitta i de källor som förtecknas i litteraturlistor efter varje kapitel i boken.

Det finns många spännande detaljer i boken om hemmets inredning och om detaljer från vardagsliv och festliv. Fascinerande är att läsa om hur postgången var på den tiden – för 100 år sedan. Trots att det fanns telefon, delades posten ut sju gånger per vardag (detta gällde åren 1909-10, enligt boken). Klockan 8 var den första turen och klockan 21 var den sista. Detta innebar att man kunde få svar på brev samma dag, precis som det (när det är som allra bäst) fungerar med vår nutida e-post. Rent teoretiskt kunde man alltså för 100 år sedan få brev vid sju tillfällen under en dag. Spännande tillvaro!

Och så en annan sak, som gör att man kommer Strindberg ännu lite närmare, är att han inte tyckte om att skriva i elektriskt ljus. Man förundras något, för elektriskt ljus fanns i hans lägenhet, men när han skrev ville han inte använda det. Hans skrivbord var placerat vid ett fönster, så att ljuset föll ned över det på bästa sätt. När dagsljuset inte räckte tände han levande ljus på bordet och den fotogenlampa som hängde i taket.

I bokens sista kapitel skriver Strindbergsmuseets chef Stefan Bohman bland annat om att tiden för personmuseer är nu, det vill säga, det finns i nutiden ett mycket stort allmänt biografiintresse. Bara under de senaste 20 åren har 32 personmuseer öppnats i Sverige; det fanns år 2009 totalt 62 stycken. Det känns som att Strindbergsmuseet har en ljus framtid.

Men så allra sist – boken saknar ett register. Kanske finns det inte ett absolut behov av det i en bok på 110 sidor. Men ett register underlättar alltid läsningen.