Ända sedan Sjöwall & Wahlöös genombrott har det ju varit lite av en oskriven regel att den svenska deckaren ska säga någonting om sin samtid. Idealet är att både ta tempen på det rådande samhällsklimatet och komma med en rejäl slev samhällskritik. Inget fel i det, tvärtom kan man genom just brottslighet ofta komma till samhällets baksida och påvisa dess fel och brister. Samhällskritiken har även utgjort lite av ett alibi för att en ”underhållningsgenre” ändå kan få vistas i finrummet.

Så har det i alla fall sett ut tidigare, på senare tid är ju den svenska deckaren ganska trygg i sig själv uppbackad av såväl miljoner tyska bokköpare som filmbolagen i Hollywood. Så om samhällsengagemanget tidigare varit lite av ett tvång, så kan man ju tänka sig att det numera lossat lite i sitt grepp och ger författarna större frihet att skriva precis som de vill. Eller så kan man oroa sig för att de nya deckarförfattarna tappar sitt traditionella fokus, samhällsspeglingen som utgjort grunden till framgångssagan när stora arvoden lockar mer än att göra sin röst hörd över orättvisorna i samhället. Kanske öppnas rent av möjligheterna för både och?

Alexander Söderberg har med sin debut, Den andalusiske vännen, fullständigt brutit med Sjöwall & Wahlöö-traditionen. Den speglar på inget sätt något Sverige av idag, utan hade lika gärna kunnat utspelas i vilken västerländsk stad som helst och tar man bort lite mobiltelefoner och någon laptop så skulle den också kunna utspela sig i en annan tid. Man kan ju därför anta att Söderberg inte enbart riktar sig till en svensk läskrets, utan även haft blicken mot en internationell läsekrets. Genombrottet blev också ett faktum innan boken ens var publicerad. 30 länder har köpt rättigheterna till denna och de två uppföljarna och ett bolag i Hollywood har köpt upp filmrättigheterna. Samtidigt är det också väldigt befriande som läsning med sitt helt avpolitiserande innehåll och utan någon mening mer än att berätta en spännande historia. Ja inte ens själva brottsligheten är något man behöver uppröras över, utan ett större samhällsperspektiv blir den egentligen inte värre än Dunder-Karlssons och Bloms eskapader i Pippi-böckerna. Bara betydligt råare.

Söderberg levererar 500 sidor non-stop action där de lugna partierna mest finns i de inledande 70-80 sidorna. Handlingen går i stort ut på att två europeiska brottssyndikat krigar om en knarkrutt från Sydamerika och slagfältet är till stora delar förlagd till Stockholm. Historiens huvudperson, den ganska alldagliga sjuksköterskan Sophie Brinkmann, hamnar av en slump i dess mitt. Där hamnar också hennes gamla gymnasiepojkvän, vapensmugglaren Jens, också han av en ren tillfällighet. I bakgrunden finns även en fristående enhet från kriminalpolisen som agerar helt utan insyn från den övriga polismyndigheten. Allianser bildas vartefter handlingen fortgår och det råa våldet bryter hela tiden av de lugnare partierna. Skillnaden mellan onda och goda är hårfin och en yrkeskriminell blir inte per automatik en bad guy lika lite som en polislegitimation garanterar status som good guy.

Tempot är som ni säkert förstår högt medan själva språket är högst konventionellt. För även om jag misstänker att Söderberg läst en hel del James Ellroy så har han i motsats till sin kollega Jens Lapidus inte tagit efter hans korthuggna språkbruk, utan snarare blickat mot hans karaktärsregister. Inte minst en av poliserna har klara Ellroyska drag: en paranoid nolla som hamnar i en situation där han bedriver egen spaning mot sin hemliga polisgrupp, under ständig berusning av narkotikaklassade läkemedel och med en undertryckt dragning som fluktare.

Att kalla den normbrytande är kanske att ta i och visst finns det väl fler exempel på ren underhållningsläsning även inom den svenska deckargenren, men jag vill ändå påstå att den sticker ut. I förlängningen kanske det är trist och skulle Den andalusiske vännen komma att sätta en ny standard finns ju en uppenbar risk för en McDonaldsifierning av en gammal fin svensk litterär tradition. Fast en gång i tiden (1990 närmare bestämt) så var ju den amerikanska matkedjan ändå ganska så spännande, just när den öppnade dörrarna på Norra Slottsgatan i Gävle. Om än under en väldigt kort tid.