Fem ungdomar är av vitt skilda anledningar sena till en klassutflykt. De hamnar i samma tunnelbanevagn i tåget efter resten av klassen, var och en fullt upptagen av sina egna problem. Det är då det smäller.

Explosionen isolerar dem från resten av världen. Långt nere i underjorden omges den tillknölade tunnelbanevagnen av vatten från brustna ledningar. De fem vet inte vad som har hänt, när de kan få hjälp eller vad som kommer att hända om de alls kommer därifrån. För hur kommer det sig egentligen att just de befinner sig just där, just då?

Bit för bit rullar Harald Rosenløw Eeg upp de fem tonåringarnas historier. Där är Sherpa, som är bra på att springa och göra sig osynlig, och som springer minst sagt juridiskt tveksamma ärenden åt sin dyrkade storebror. Där är den religiöst sökande Anjo, som rusat hemifrån sedan hennes föräldrar gått i taket över upptäckten att hon läser Koranen, och den högpresterande Ida som en gång på en fest skakat av sig tvångstankar och kontrollbehov och gjort något oväntat. Där är Bruno, som varit i tunnelbanan hela natten för att måla en födelsedagstag till Anjo, och Albert, som är son till Norges statsminister och som var den som hade den där festen där hans livvakt spårade ur.

Fem liv som hänger samman som linjerna på en tunnelbanekarta. Att följa hur de möts och skiljer sig åt är spännande, och ett intrikat romanbygge, med två tidsplan och fem olika perspektiv. Därtill lägger Rosenløw Eeg ytterligare en aspekt: den mystiska underjorden och dess invånare.

Vad är det egentligen som händer? Fantasi eller verklighet, liv eller död? Det är ett osäkerhetselement som åtminstone för mig stör. Det osäkrar alltsammans och jag hade hellre fokuserat på det realistiska, på relationerna mellan de fem ungdomarna och deras liv.

När Gyldig fravær kom ut i Norge i höstas väckte den uppmärksamhet inte minst för att den handlar om ungdomar i ett potentiellt terrordåd och gavs ut så snart efter massakern på Utøya i somras. Närheten till den händelsen har också lett till att romanen omarbetats (jag skulle gärna vilja veta exakt hur). Bland annat ändrade man titeln, från ”Skal bare dø først” (som i det bisarra svaret många föräldrar får dagligdags av sina tevespelspelande barn) till Gyldig fravær (”Giltig frånvaro”), en titel som äger giltighet inte bara för att de fem huvudpersonerna resonerar kring giltig och ogiltig frånvaro från skolan, utan också för att romanens tema skulle kunna sägas vara, på flera olika sätt, frånvaron eller närvaron av livet självt.

Jag gillar Rosenløw Eegs språk, hans sätt att hitta drastiska bilder i precis lagom mängd och hans sätt att fånga de olika karaktärernas helt olika referenssystem. Bruno har till exempel ett sätt att scanna av sin omgivning i jakt på användbar information eller hjälpmedel på precis samma sätt som han gör när han spelar tevespel och han hittar sin motivation genom att se sig själv i framtiden berätta om upplevelserna för Skavlan eller någon annan talk show-värd.

Det hade räckt så bra. Fem människor, fem liv, relationerna däremellan och en akut situation som ställer allting på sin spets. Författaren hade verkligen inte behövt göra det krångligare än så.