Att Norge skulle bli ett land som vi idag förknippar med stora terrordåd är något som få trodde för några år sedan. Författaren Harald Rosenløw Eeg var det dock på spåret förra året när han släppte sin ungdomsroman Gyldig fravær (Ska bara dö först, på svenska). På grund av terrordåden på Utøya förra sommaren blev romanen försenad och omarbetat och den ursprungliga titeln Skal bare dø først utbytt. Nu släpps romanen på svenska och har fått tillbaka sin ursprungliga titel, för att tiden läker alla sår och allt det där.

Det är en bok som är så färgad av det som hände den där dagen på Utøya, och i Oslo. Det är en bok som är skriven innan, men utgiven efter. Jag ska bara dö först målar upp en mer klassisk bild av ett terrordåd än det terrordåd som skedde på Utøya. Såklart. När den första biografin Jag lever pappa, nu kommer kan vi bara, återigen, konstatera att det som hände var något vi aldrig ens skulle kunna ha fantiserat ihop, innan. I Jag ska bara dö först exploderar det en bomb i tunnelbanan. Och även om den inte är riktad mot just unga människor så är det de unga människorna vi får följa.

I tunnelbanan åker Sherpa, Anjo, Bruno, Albert och Ida. De är klasskamrater som av olika anledningar är försenade till en skolutflykt och därför åker med ett tåg efter alla andra. Sherpa bar på en ryggsäck som han skulle leverera till någon han inte vet vem det är, han gör ofta sådana typer av leveranser åt sin bror. Sherpa vet aldrig vad det är i ryggsäckarna, inte den här gången heller, men med tanke på att han precis innan det small fick ordern, via mobilen, att lämna ryggsäcken och springa skulle det kunna… Mer antydningar än så görs inte till vem eller vad eller vilka det är som utför dåden i tunnelbanan eller med vilka motiv. Men precis som det var innan Utøya går de första tankarna till den islamistiska terrorn och så även här.

Anjo har under sin simträning kommit i kontakt med en ung, smal man som sitter intill bassängen och läser i Koranen. Han lär henne läsa på arabiska, berättar för henne om allmaktens natt och ger henne också sin bok på hennes födelsedag. Anjos föräldrar blir bestörta av födelsedagspresenten, ger henne utegångsförbud för att stäva sin rädsla. När Anjo går hem till mannen för att tacka är hans lägenhet övergiven. I Koranen står 2.11, dagens datum, skrivet. Och det räcker som hot.

Med i tunnelbanevagnen finns också stadsministerns son Albert, som är övertygad om att hans mamma ska komma och rädda dem, kanske inte personligen, men ändå. Vattenledningarna i tunneln har brustit, så även de elektriska ledningarna och vatten leder elektricitet och vattnet stiger hela tiden in i vagnen. Men ingen kommer.

Trots att Jag ska bara dö först handlar om terrordåd som ungdomar blir drabbade av, med död och svåra skador som konsekvens är det ingen sorglig bok. Vi får ta del av varje karaktärs innersta hemligheter och svagheter, men jag kommer de ändå inte så nära att jag börjar känna med dem. Deras fasader rämnar aldrig. Visserligen kissar klassens kontrollfreak Ida på sig, men det räcker inte för att skaka om dem i grunden. Kanske är karaktärerna så upptagna med att upprätthålla den där distansen mellan sig att den också sträcker sig till mig som läsare. Själv läser jag vidare och hoppas på att katastrofen ska riva murarna och avståndet, men det blir inte så.