En kriminalroman handlar nästan alltid om sökandet efter en identitet. Vem gjorde det och varför? I Mats Ahlstedts senaste deckare Dömd för livet möter vi Tony Blomstrand, nyss villkorligt frigiven efter att ha suttit inne 23 år för mordet på ungdomskärleken Marianne. Men är han verkligen skyldig? När Tony släpps ur fängelset återvänder han till sitt barndomshem på Marstrand för att på egen hand nysta i den mara som ridit honom under alla år som inlåst. Den numera pensionerade chefsåklagaren Karl-Gustaf Rosén börjar frukta för sitt eget liv när två huvudvittnen i rättegången mot Tony brutalt mördas. Polisen misstänker att Tony är ute efter hämnd, men så enkelt är det naturligtvis inte.

Istället för att fly är Tony fast besluten att ta sitt liv tillbaka. Det som får honom att återvända till barndomens trakter är den ständigt molande tanken på att hitta Mariannes riktiga mördare. Ganska snart krockar han med vänkretsen från tiden kring mordet. De övriga i den skara som umgicks då det begav sig lever och verkar föga förvånande fortfarande på bygden. När en ung kvinna som påstår sig vara Mariannes dotter plötsligt dyker upp slår det Tony med all kraft att han faktiskt kan vara far till denna Sigrid. Det samt andra omständigheter får dem att tillsammans börja bedriva en privat mördarjakt.

Parallellt med detta får vi möta Göteborgspoliserna Sören Högström och Fatima Wallinder som utreder morden. Dömd för livet är, vad jag förstår, den femte romanen med kollegorna, men karaktärerna känns platta och ointressanta.

Tony Blomstrand är mer komplex. Fängelselivet har slitit hårt på honom och han har uppenbara aggressionsproblem. Att han har en annan mänskligare sida blir tydligt i relationen mellan honom och hans åldriga mamma. Deras möten är rörande ömsinta i all sin sorglighet. Hur de verkligen förstår varandras behov men hur ingen av dem riktigt vågar sträcka ut handen.

Människorna i romanen bär på psykosomatiska spänningar. Det är mullrande magar, sprängande huvuden och värkande bröst som vandrar omkring på Marstrands gator och torg. Här finns många tecken på att folk stänger in känslor och hemligheter. Det är som om hela samhället väntar på en förlösning.

Det är en driven berättarstil som för historien framåt i ett högt tempo och häri ligger romanens styrka. Dömd för livet är en pusseldeckare där bitarna lite övertydligt läggs på plats en efter en. Den bjuder på en gnutta klassisk spänning, men förvänta dig inte att bli överraskad.