Tjugoåriga Emma har precis flyttat hemifrån. Det kan vara en nog så omtumlande tid för de flesta, men för Emma uppstår rena rama kaoset.

Det börjar med att hon upptäcker att hon har känslor för sin bästa kompis pojkvän, Adrian. Och sedan får hon veta att hennes bästa killkompis Markus har känslor för henne. Verkar det rörigt? Lägg då till en lillebror som hamnar i en minst sagt farlig situation. Vilken det är vill jag inte avslöja. Det får ni läsa själva.

Emma är van vid att navigera bland andras känslor. Hon har fått tassa på tå runt sina skilda föräldrar sedan barnsben. Nu får hon göra samma sak runt sina vänner också. Dels mellan Adrian och Ellinor, men även runt sin arbetskamrat Sofi, som hoppas på ett kärleksförhållande med Markus. Sofis svartsjuka gör att Emma får ta ett steg bakåt och omvärdera sin relation med Markus, som ju har varit hennes bästis sedan sandlådetiden.

Emmas liv må vara rörigt, men det kan man inte beskylla boken för att vara. Den är skriven med säker hand och har ett driv framåt som gör den nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Karaktärerna är så levande att de känns som verkliga personer. Det är väldigt lätt att tycka om Emma. Jag kommer på mig själv med att hoppas på att det ska bli hon och Adrian.
Om historien i stället hade berättats ur Ellinors perspektiv (vilket väl är vanligare i skildringar av otrohet?) hade det nog känts annorlunda, men eftersom man har tillång till Emmas tankar och känslor hejar man här på ”Den andra kvinnan”.

Jag blev förtjust i Katarina von Bredows träffande bildspråk. Att likna attraktionen vid trycket på en Soda Stream, när kolsyran far ut i blodet, är väldigt målande. Till skillnad från en hel del andra ungdomsförfattare känns det inte som om von Bredow har suttit med en ungdomsparlör under arbetets gång. Tvärtom känns hela boken oerhört trovärdig, till och med när den utvecklas till en gangsterthriller.