Utgiven | 2000 |
---|---|
ISBN | 9188877078 |
Sidor | 138 |
Orginaltitel | Bølgebiter |
Översättare | Ann-Marie Ljungberg |
Anna och Emma har varit bästa väninnor sedan de var sex år och Anna flyttade in i Emmas mormors gamla hus i det lilla samhället vid Risvika. Eller, ja, kanske inte riktigt sedan de först blev grannar och Emma hatade Anna som flyttat in istället för mormor. Men sedan hon klämde Annas hand i dörren och sedan ångrade sig jättemycket och gav henne sin rosa Barbiehäst som haft glitter i manen. Sedan dess.
Också nu i början av tonåren är flickornas vänskap en vänskap farligt nära fiendeskap. Den här sensommaren när Anna har fått glasögon och tandställning, medan Emma har fått bröst, har svart bh under vit t-shirt och ett nytt sätt att röra sig kring pojkarna.
Det var inte på det sättet att jag vaknade en morgon och tänkte att jag hatade Emma, men jag vaknade flera gånger och undrade varför Emma alltid fick det som var bäst. Det största skrubbsåret, det längsta håret, de största ögonen, den första bh:n. Sin bild på en bokmärkesängel. Jag låg under täcket, tryckte Barbiehästen intill mig och undrade varför den inte hade glitter i manen längre.
Och kanske är det för att Emma känner av avundsjukan, kanske för att Anna inte platsar i Emmas nya roll, kanske för att Anna är för nära, vet när Emma är sårbar, vet när hon ljuger. Vet till exempel att den där svarta bh:n är stoppad med bomull. Men Anna hamnar utanför.
Och det är inget lätt gäng att vara utanför i, den lilla skolklassen de går i. Jag tänker närmast på Jonas Gardells En komikers uppväxt-trilogi, där de vuxna är värdelöst aningslösa och barnen hopplöst och fullkomligt utelämnade åt varandras rovdrift.
Det här är barndomen som rå maktkamp och om tjejerna står de för psykologiskt mer utstuderade elakheterna, står klassens killar för de rent fysiska trakasserierna. Om Hilde Hagerup åtminstone låter läsaren ana drivkrafterna bakom tjejernas beteenden så är killarna näst intill renodlade små monster.
Jag vill tänka att det här är överdrivet, att inga barn har det fullt såhär djävligt, men jag tror innerst inne inte det stämmer. I vissa sociala sammanhang är det kanske inte mer komplicerat än så här; djungelns lag. Mobba eller bli mobbad. Gå under eller förinta andra.
Men någon rolig läsning är det ju inte.
Publicerad: 2012-04-10 00:00 / Uppdaterad: 2012-04-09 18:42
En kommentar
[...] “Anna och Emma har varit bästa väninnor sedan de var sex år och Anna flyttade in i Emmas mormors gamla hus i det lilla samhället vid Risvika. Eller, ja, kanske inte riktigt sedan de först blev grannar och Emma hatade Anna som flyttat in istället för mormor. Men sedan hon klämde Annas hand i dörren och sedan ångrade sig jättemycket och gav henne sin rosa Barbiehäst som haft glitter i manen. Sedan dess…” Läs mer [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).