Texten i Mare Kandres Aliide, Aliide sköljer över mig. Jag kan inte värja mig mot språkets rytm som rinner i ett flöde genom textmassans intensitet. Stundtals gör mig boken nästan utmattad med alla sina metaforer och liknelser som staplas på varandra men samtidigt är jag fascinerad av världen som målas upp i boken. En värld som vagt påminner om min egen verklighet men som först och främst tillhör Aliide.

Aliide är en åttaårig flicka som bor med sin mamma, pappa och lillebror Idrok i ett nybyggt betongkomplex i en stor stad. Det är sjuttiotal, det är barnkalas, bråk med bästisen, skolavslutning i kyrkan men boken är ingalunda en tidstypisk barndomsskildring. Aliides värld är så fylld av ångest och skräck att jag stundtals nästan finner boken outhärdlig att läsa.

Jag lider med Aliide då hon irrar runt i parken efter att ha svalt en pärla som hon tror långsamt kommer leda fram till hennes död. Jag känner hennes skräck i min kropp då hon befinner sig hos sin sjuka klasskamrat vars väggar är på väg att falla in och där familjen tyst iakttar henne. För att inte tala om den utslagna kvinnan som plötsligt dyker fram ut mörkret i en port och som har tappat sin väska. Den utlösande faktorn till Aliides sammanbrott, som mot slutet av boken får sin förklaring, är ett besök hos skolläkaren.

Genomgående i boken förs en diskussion om hur Aliide ska hantera det faktum att hon är en flicka. Hon försöker bli en Riktig Flicka, en sådan flicka som varken smuts eller kaos fäster sig vid. Hos Aliide tränger sig smutsen ut ur hennes porer nattetid och gör henne ständigt solkig hur hon än kämpar för att tygla sitt spring i benen eller klär ut sig i flickiga klänningar. Aliides rätta natur hinner alltid i kapp henne och hennes försök till att bli någon hon inte är slutar med att hon till slut ger upp och smutsar ned sin fina klänning. Hennes misslyckande att passa in i en färdig norm är befriande för mig som läsare, samtidigt som Aliide själv tar sitt nederlag smärtsamt hårt.

Allt eftersom boken fortskrider nystas bakgrunden till Aliides kamp mot sin kropp långsamt upp. Eller är Aliides personliga situation bara ett symptom på ett större problem?

För mig ligger bokens tema i tavlan som hänger inne i farfaderns rum. Tavlan som föreställer ett träd fullt av skrikande, nakna kvinnor och en man nedanför som hugger ned trädet med en yxa. Tavlan med titeln MISOGYNISTEN

Aliide, Aliide är ett pussel där bit för bit läggs till den färdiga bilden. Vari består den färdiga bilden? Kanske i hur Aliide genom sin valda tystnad slutligen hittar fram till orden?