”Dagen därpå var det ingen som dog.”

Så lyder första meningen i Dödens nycker, José Saramagos senaste roman. Döden, less på sin situation, bestämmer sig för att det får vara nog – från och med årsskiftet tänker hon upphöra med sitt otacksamma arbete. Så. Innanför gränsen av detta centraleuropeiska land där romanen utspelar sig, är det från och med den första januari ingen som dör. De som vid tolvslaget legat döende och plågade förblir döende och plågade.

Första delen av romanen skildrar, i munter skadeglädje och med barnslig entusiasm inför en spännande tankelek, vad som i praktiken händer när människans dröm om odödlighet blir verklighet. Nationens kollektiva glädjeutbrott dämpas snabbt, och i nykterhetens ljus reser sig några frågor av praktisk karaktär: Vem ska ta hand om alla halvdöda? Hur ska samhället hantera den växande gruppen improduktiva? Vad ska hända med den stackars kåren av begravningsentreprenörer? Det uppstår också vissa ideologiska problem. Hur ska kyrkan bete sig när dess främsta existensberättigande, drömmen om livet efter detta, berövats den? Och hur ska regeringen agera när allt fler människor, i skydd av nattens mörker, smugglar sina halvdöda närstående över riksgränsen för att där låta dem dö? Regeringen måste, för att blidka de konservativa krafterna, utåt förkasta det moraliska haveri som den tilltagande dödshjälpen innebär, samtidigt som klockan klämtar för samhället och regeringen om man inte snarast hittar ett sätt att i hemlighet eliminera den snabbt växande svulsten ifrån samhällskroppen.

Medveten om det väldiga kaos hon ställt till med, bestämmer sig Döden efter ett års time out för att återvända till sitt arbete. Men istället för att oanmäld dyka upp, som hon alltid tidigare gjort, tänker hon nu förvarna offren genom ett violett brev, exakt en vecka innan det är dags. Det fungerar tillfredsställande, ändå tills hon en dag återfår ett av breven.

José Saramago tillhör inte den författartyp som ständigt söker nya vägar, driven av drömmen att skriva det oskrivbara. Det har blivit tydligt att Saramago aldrig kommer att åstadkomma ett sådant hyperboliskt misslyckande som t.ex. Finnegans wake eller Cantos, dessa misslyckanden som ingen läser men som i auktoritet av att bara finnas till överglänser det mesta. För är inte all litteratur egentligen misslyckande, ju större desto bättre? Med den synen på litteratur är Saramago inte en verkligt stor författare. Han undergräver aldrig premisserna för sitt eget språk och berättande, och han ifrågasätter inte sitt kommunikativa universum. Därmed inte sagt att han skulle vara konventionell, tvärtom, den stil Saramago hittade redan i Baltasar och Blimunda är högst originell, och modig in absurdum. Men den är lika oföränderlig som vore den ristad i sten.

Dödens nycker innebär inte något nytt under solen. Berättelsen är med sin ironi och mix av allegoriskt och realistiskt typiskt Saramago. Som alltid hos den portugisiske nobelpristagaren är den allvetande berättaren den verkliga huvudpersonen. Han har full makt över historien och läsaren och kan när helst han behagar frysa bilden, spola tillbaks berättelsen, ta upp en ny tråd, belysa en ny aspekt, diskutera karaktärerna med läsaren; eller måla upp en alternativ framtid för berättelsen: så här hade det kanske blivit om huvudpersonen istället hade valt den här vägen, om hon hade sagt så här till den här personen, och den då hade svarat såhär etc. Ibland återges alltså dialoger som aldrig ägt rum och heller inte kommer att göra det. Det fungerar som en form av romantisk ironi, eller kanske snarare en ”verfremdung” i Brechts anda. Illusionen bryts genom att verkets karaktär av konstprodukt betonas.

Dessa egenheter tillsammans med de beryktade, svindlande, ibland oöverblickbara, meningarna, borde innebära att läsarens syretillförsel stryps och att bilden grumlas; att hon blir överflödig i berättarens totala hegemoni och självtillräcklighet. Men av någon outgrundlig anledning blir resultatet det motsatta. Man hittar under alla lager av ord den sortens tystnad som kan bli skrikig i en alltför koncentrerad och subtilt antydande prosa. I det barocka myllret av vinklar, symboler och ord, skärps läsarens blick för den praktiska och absurda verklighet vi lever i. Det har politiska konnotationer; det mångtydiga verket blir, som Theodor Adorno visade, en motkraft mot marknadens standardiserade sanningar. Hos Saramago erbjuds inga djupdyk ned i människosjälens irrationella nattsida, snarare vidgas perspektivet, kameran placeras en bit ifrån och Samhället träder fram med alla skikt och inre konflikter blottlagda.

Detta nyktra, distanserade perspektiv fungerar bäst när det kombineras med en närmare skildring av en eller ett par huvudkaraktärer. Klarsynen, Saramagos senaste roman innan denna, föll på en alltför svepande gestaltning. Där drogs den marxistiskt pluralistiska metoden ett steg för långt, huvudpersoner saknades helt, och resultatet blev en ovanligt oangelägen Saramago-roman. Dödens nycker däremot är en stark come back. Döden och en medelmåttig cellospelare bildar här ett osannolikt och lika vackert par, ett varmt och väl gestaltat centrum utifrån vilket berättelsen om samhällets sorgliga, eller tragikomiska, inre mekanismer blir möjlig att engagera sig i.

Dödens nycker är en roman på ovanligt gott humör, till och med för att vara skriven av José Saramago. Den direkta politiska polemiken har fått lämna plats för det som föregår politiken och alltid utgör dess yttersta horisont: döden, eller snarare, undvikandet av densamma. Den slutsats som Saramagos roman mynnar ut i kan stå som ett motto för hela hans författarskap.

Vad?

Någonting om människans fåfänga, inneboende komik, men kanske framför allt – hennes okränkbarhet trots alla omständigheter. Saramagos humanistiska patos, hans lite anakronistiska men aldrig fnoskiga försvar för den ”obetydliga” människan, tillåter sällan någon allvarlig problematisering. Hur paradoxalt det än låter är det just detta som gör honom till en stor författare.