En helt vanlig vardag sitter en man i sin bil och väntar på att trafikljuset ska slå om till grönt. Han får aldrig se det. Han har blivit blind. Blindheten drabbar honom helt utan förvarning, han har tvärtom fram till nu haft ovanligt god syn för sin ålder, 37 år. Inte heller är det mörker han upplever. Blindheten är mjölkvit och bländande. Han blir självklart väldigt rädd. Han får hjälp av en medtrafikant som kör honom hem i hans egen bil. Frun insisterar på att han måste uppsöka en ögonläkare, och hon ska köra honom. Då upptäcker de att den hjälpsamme tyvärr också var en biltjuv, det får bli taxi. Läkaren begriper ingenting. Det är inget fel på mannens ögon. Inget alls.

Under tiden har biltjuven också blivit blind. Läkaren ringer på kvällen, efter att ha letat i all litteratur han har, en kollega, och de beslutar att ses nästa dag och diskutera detta, samt återigen undersöka den blinde mannen. Så blir det inte. På morgonen är läkaren också blind. Det är även taxichauffören, mannens hustru och alla som satt i läkarens väntrum. Läkaren förstår snart att de har en fruktansvärd situation, en galopperande blindhet som smittar flera gånger värre och snabbare än digerdöden. Han tar kontakt med ministeriet, blir avsnoppad och det tar många samtal innan de styrande inser allvaret, men då agerar de direkt.

Man öppnar ett nedlagt mentalsjukhus och för alla blinda dit. Där låses de in och går de utanför området har militären order att skjuta för att döda.

Detta är den minst sagt fasansfulla inledningen på José Saramagos bok Blindheten. Många gånger under läsandet stannar jag upp och funderar. Ytterst få böcker har ett innehåll som gör att jag får mig en riktig tankeställare. Och jag vet inte ens vad jag ska tänka, det är så oerhört. Hur människorna förvandlas, förändrasÂ… Finns här en sensmoral? Jodå …

Vem har inte som barn lekt blind? Blundat och föreställt sig hur det skulle vara att inte kunna se. Men att tänka sig att ingen kan se … Vad får det för konsekvenser för livet, människorna och världen som vi känner den?

Människorna i Blindheten har inga namn. Vad ska de med det till? De benämns genomgående som den förste blinde, läkaren, läkarens hustru, flickan med solglasögonen, biltjuven och så vidare. Men för att detta ska fungera som roman behövs en seende. Av okänd anledning smittas inte läkarens hustru av blindheten, men det gör hon naturligtvis bäst i att inte yppa.

För att stanna upp ett ögonblick vid det tekniska. Kompakt är ordet som genast slår mig. Sida upp och sida ner utan styckeindelning eller dialog. Dialogen ligger i texten. På detta vis, när de just kommit till sjuksalen där de ska bo:

Tjuven hade satt sig upp i sängen och nu sade han, Fan också, var är det man pissar här i huset, Var inte ful i mun, det finns ett barn här, invände flickan med solglasögonen. Visst, min sköna, men antingen hittar du ett ställe eller också dröjer det inte länge innan ungen din pissar i byxorna. Jag kanske kan hitta toaletterna, sade läkarens fru, jag minns att jag kände lukten därute, Jag följer med, sade flickan med solglasögonen och höll redan den lille i hand, Jag tror det är bäst att vi går allihop, anmärkte läkaren, då vet vi vägen sen när vi behöver, Dig begriper jag nog, tänkte biltjuven, men han var inte fräck nog att säga det högt, det sista du vill är att din lilla fruga ska behöva leda mig varje gång jag får lust att pissa.

Här händer något jag sällan upplever. Jag tänker inte på vare sig berättarteknik eller språk under läsningen. Och det händer bara när historien är riktigt spännande. Jag dras in i berättelsen och kan inte släppa den, jag måste få veta hur det ska sluta. Vid några tillfällen glömde jag visst att andas.

Det är klart att tankarna går till koncentrationsläger. De blinda spärras in. Beväpnade vakter finns dock inte i närheten, de är lika rädda som alla andra. Men vad ska man göra? Det smittar ju! Det finns bara en grupp som inte drabbas. De som redan var blinda av andra orsaker.

Ett fruktansvärt scenario. Samhällets totala sönderfall. Maktens maktlöshet. Människans förvandling till bara varelse utan tidsbegrepp. Vad ska man ha lagar till när ingen kan kontrollera att de efterlevs? Pengar har naturligtvis inget som helst värde. Egentligen har ingenting något värde.

”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam.” Lyder förordet.

En mycket tankeväckande bok.