Ingo Schulze kan sammanfattas som den typ av författare som funnit ett koncept i form och sedan renodlat det hårt. För honom gäller vardagsberättelser bakom vilka – oftast genom slutet – låter anas ett bakomliggande större. Må vara en antydning om övernaturlighet, surrealism eller psykisk instabilitet hos huvudpersonen. Snarare än klimax på ett konkret plan ges känslan att en skissartad laboration med symboler når sin upplösning, strax bortom greppbarhetens gräns.

I novellsamlingen Mobilen. 13 historier på gammalt manér är det Tyskland som står i centrum. Vardagsliv och relationer möter plöstliga svängningar och karaktärer tappar greppet. En man i en semesterby utvecklar i samband med en vandalisering ett märkligt förhållande till både en av sina grannar och till sin mobiltelefon. En annan kommer i kontakt med en ukrainsk kvinna med mirakelgåvor och genomgår, sin skepsis till trots, en ordentlig session i alternativmedicin. En tredje vägrar ge upp sin gamla ungdomskärlek och ska nu, efter tio års frånvaro, fira nyår tillsammans med henne.

Den prosa Schulze framför är klar och balanserad. Särskilt vinner han på detaljeffekt – precist utskurna nyanser hos karaktärerna, som gångstil eller ett sätt att slänga med håret, sätter sin prägel. Och visst behärskar han verkligen sitt formkoncept. Kanske för mycket: efter ett hundratal sidor är det repetition. En ny berättelse har ett nytt innehåll men är nedtvingat i samma mall för strama balanser och milda kafkaesker. Samma inlärda formel upprepas om igen. Också specifika berättargrepp genomskiner tydligt efterhand och förslöar inlevelsen. Inte ännu en inledning som vill väcka intresse genom att huvudpersonen omnämner ett ”det som hände” och så ska berättelsen rullas upp genom tillbakablickar.

Berörd av innehållet, less på formen – det går väl på ett ut?