När den då tjugoåttaåriga Judith Hermann debuterade med Sommerhaus, später (sv. övers. Sommarhus, senare 2000) 1998 blev hennes novellsamling unisont hyllad av en tysk kritikerkår. Stjärnkritikern Marcel Reich-Ranicki förutspådde Hermann en lysande karriär och det talades om att man i hennes texter kunde finna den nya tyska generationens "litterära sound". Judith Hermann har själv beskrivit hur all uppmärksamhet och alla lovord ledde till skrivkramp och en rädsla för att skriva en uppföljare. Men 2003 kom så Nichts als Gespenster som nyligen översatts till svenska av Ulla Ekblad-Forsgren.

Märks skrivkrampen? Man kan konstatera att den inte gör det. Egentligen känns dessa sju berättelser som vore de skrivna direkt i anslutning till de nio i Sommarhus, senare. Även här finns det kallt distanserade betraktandet och lakoniska berättandet som i en del fall (titelberättelsen) känns lätt och elegant för att i andra kännas lite ansträngt och högtravande ("Vart går du"). Och precis som i debutsamlingen följer Hermann sina figurer på ett visst avstånd, samtidigt som berättarrösten inte distanserar sig på något kliniskt vis. Däri ligger en ambivalens som när den fungerar känns elektrifierad och som skänker denna samling berättelser den spöklikhet titeln antyder. I fjärmandet finns nämligen en försiktighet som bäst kan beskrivas som ömhet inför de fiktiva personerna.

Tematiskt känns Hermann också igen. Kanske har hennes figurer hunnit åldras lite: det är mindre rejv och party och mer stillsamma efterfester. Det känns helt enkelt som om tåget har gått och några har blivit kvar på perrongen. Figurerna brottas fortfarande med övergången mellan ungdom och mognad, med ouppfylld kärlek, sökandet efter en fast identitet och en hållfast plats i verkligheten. Alla figurer karakteriseras av en tomhet inombords som kompenseras av en besatthet av ytlig coolhet:

Jag gungade lite, jag visste att Raoul kunde se mig genom fönstret och jag var rädd för att det där gungandet, överhuvudtaget det där att jag satt på gungan kunde ge en viss bild, antyda en pose, en metafor, men jag brydde mig inte om det.

Passager som denna eller långa beskrivningar av hur cigaretten röks antyder dock att figurerna just bryr sig, att det är viktigt för dem hur de verkar inför den som betraktar dem. På den här punkten fungerar Hermanns distanserat ömma berättarperspektiv som bäst – då det flätas samman med det tematiska innehållet.

I Hermanns prosa befinner man sig ständigt på resa. I Bara spöken får läsaren följa med till Prag, Venedig, Karlsbad, Tromsö, Island eller Nevadaöknen. Med ett undantag (titelberättelsen) leder dock dessa resor inte någonstans eller till något avgörande moment i handlingen. Det finns inga klara mål, inga planer. Allt sker slumpartat och intuitivt. Det ger Hermanns berättelser en känsla av oklarhet och det leder ibland till att man tröttnar och lägger ifrån sig boken, eftersom det är svårt att bry sig om dessa ytliga figurer. Samtidigt är det just sökandet och det oklara i berättelserna som är intressant och som gör att dessa, trots sina oklarheter, fängslar mig som läsare.