Den svenska historien har och har haft en tendens att handla endast om en minoritet av svenskarna. Generellt sett en minoritet med makt, pengar och utvändiga könsorgan. Det är knappast någon nyhet, och var det förmodligen inte 1970 heller. Men med alla tidsinvånares benägenhet att se sig själva som skapelsens krona blir jag en smula överraskad och drabbad av aktualiteten i Min svenska historia.

Hur man kommer åt och ska hantera också folkets historia, de vanliga männens, kvinnornas och barnens historia, ja, därom tvista de lärde fortfarande. En hel del har förstås gjorts sedan Mobergs böcker släpptes, men se dig omkring i historiehyllorna. De gamla ”kungarna och krigen” är fortfarande slående dominerande.

Mobergs svenska historia däremot har underrubriken ”berättad för folket”, men han är knappast folklig i betydelsen överdemagogisk eller populistisk. Hans historia är lättläst i kraft av passionerat intresse och den där oslagbara, bitska humorn han har, inte på grund av grova penseldrag, lättvindiga dramatiseringar eller påhittade replikskiften.

Men undertiteln inrymmer också just målsättningen att synliggöra den vanliga befolkningen. De som kämpade på åkrarna, slösades bort på slagfälten, käkade barkbröd och i allmänhet fick leva med – och då och då gjorde uppror mot – makthavarna och deras beslut.

De människorna är förstås inte alltid så lättillgängliga vad källmaterial beträffar. De har sällan lämnat särskilt mycket efter sig – och har de det har ingen brytt sig om att spara det. Moberg får ägna stor energi åt att läsa mellan raderna i lagar, tingsmaterial och segrarnas historia. Men hans perspektiv i sig vänder också upp och ner på det mesta av våra ”historiska sanningar”. Mycket utrymme ägnas åt att montera ner myter, en fortfarande mer brännande aktuell uppgift än man skulle vilja tro.

För också när jag gick i grundskolan – och jag förmodas ju ändå vara född i en era av postmodernism, postnationalism och diverse andra postepitet – hade vi högläsning om Gustav Vasas äventyr i Dalarna och andra spännande propagandaberättelser. Och hur var det egentligen med trälarna, som Moberg ägnar ett kapitel, var fanns de i läroböckerna? Romarna hade slavar, amerikanerna hade sannerligen slavar – men svenskarna? Det man inte vet har man inte ont av.

Det är förstås svårt att kategorisera Mobergs historieskrivning. Är det ”fakta”, någon sorts essä eller debatt? Titelns betoning ligger på ”min”, det påpekar han själv. Och det är personligt, men utan att egentligen bli särskilt ovetenskapligt. Urvalet är förstås eget, och varken Mobergs förkärlek för hemlandskapet Småland, fyllt av småbrukare, skogsfolk och upprorsmakare, eller hans patos, hans romantiska men rättmätiga indignation och hans underfundiga humor går att ta miste på.

Och precis som bytet av perspektiv från storfolk till småfolk betyder den geografiska vinkeln mycket. Nationsbyggets självklara plats i framgångssagan Sverige ter sig betydligt mindre självklar från de småländska gränstrakterna sett. Här har man istället motarbetat nationell krigshets genom att gång på gång sluta bondefreder och vägra slå ihjäl sina grannar på grundval av storpolitiskt kappvändande. Kanske ett bättre historiskt föredöme än plundrare och tyranner?

Att levandegöra historien ur ”vanliga” människors perspektiv ägnade Vilhelm Moberg en stor del av sin roman- och pjäsproduktion åt. Och där är han tämligen svårslagbar. Men hans historieskrivning är – förutom ett tyvärr fortfarande aktuellt debattinlägg – ett spännande komplement till fiktionen. Att han inte hann med mer än två band av det planerade storverket känns innerligt sorgligt.