Jag minns att morfar kunde titta ut på himlen en solig sommardag och konstatera att ”nu måste bönderna få in höet”. Morfar bodde i hyreslägenhet i tätort och hade jobbat som buss- och lastbilschaufför, men han mindes sin uppväxt i jordbruksbygden utanför Hultsfred. Böndernas förutsättningar framstod i klar dager för honom. Det gjorde de även för mormor, för att inte tala om farmor och farfar, alla kom de från jordbrukarsläkter och var uppvuxna på bondgårdar. Min farfar delade tiden mellan sitt bussbolag och jordbruket i Bökevara. Och han älskade hästar. Bonita fick dra hem vagnen med höet medan vi satt högst uppepå.

För de flesta är bondesamhället bara några generationer bort. Ändå kan jordbrukets förutsättningar, rutiner och redskap tyckas främmande.

Om man känner så kan Vilhelm Mobergs lilla bok Bondeåret rekommenderas. Han skrev den ursprungligen 1966 men i år ger Vilhelm Moberg-sällskapet ut den på nytt tillsammans med Carlssons förlag.

Bondens år började förr i april, då åkrarna hade tinat och torkat upp efter vinterns vila. Det här var på den tiden då maskindrivna redskap, konstgödsel, konstbevattning, uppvärmda växthus och genmodifierade grödor ännu var okända ting.

Det var en tillvaro fylld av arbete och osäkerhet. Mycket hängde på vädret. Inte så konstigt då att förfäderna försökte tyda tecknen och agera amatörmeteorologer.

Man bör på förhand veta, om våren skall bli kall och torr eller blöt och mild. Det frös kanske under Vårfrunatten i år, och då skall det frysa under 40 nätter framåt.

Jungfru Marie bebådelsedag, som firas den söndag som infaller 22–28 mars var alltså en av alla dessa dagar som bönder förr gav akt på.

Man plöjde och harvade med oxe, sådde och skördade för hand och i oktober, slaktmånaden, började en nedväxling av arbetstakten. Personalen, det vill säga pigorna och drängarna, fick en frivecka – embryot till vår semester. Därpå inträdde vintervila på åkrarna och energin riktades mot skogsbruket i stället och till julfirandet.

Bondeåret hade haft samma grundläggande rytm i flera tusen år. Spannmålsodling har man ägnat sig åt i nästan hela Sverige sedan yngre bronsåldern, 1 000 till 500 år före vår tideräkning. Årstidernas årets rytm regerade över människan och samhället.

Vilhelm Moberg lutar tungt mot Bondepraktikan såväl innehållsligt som språkligt men kompletterar med egna iakttagelser och erfarenheter. En nutida läsare får en inblick i årets gång så som den tedde sig för lejonparten av våra förfäder.

Be Gud om regn före midsommar, efteråt kommer det din bön förutan – så lyder ett gammalt bonde-ordstäv. Det har icke uppstått utan anledning. De allra flesta år förhåller det sig nämligen så, att jorden får för lite väta under försommaren och för mycken väta under högsommaren. På denna punkt kan man rikta välgrundad kritik emot vädrets gud, som uppenbarligen borde äga större sakkunskap ifråga om jordbruk.

De som läst honom tidigare, och det är många, känner igen Vilhelm Moberg. Alltid lojal mot den strävsamma lilla människan, samtidigt redo att ”rikta välgrundad kritik” mot makten, även om det råkar vara en gudom. Mot Vilhelm Mobergs resonemang skulle man kunna invända att den vilda naturen kan behöva regn när värmen är som starkast. Allt här i världen är kanske inte ordnat för att passa just människan.