Someday this war’s going to end…

Citatet är förstås inte ur Ljusets hastighet; kan man sin filmhistoria vet man att det är överste Kilgore (Robert Duvall) som säger det i Apocalypse Now. Det är en av många kolsvart ironiska repliker i en av de bästa filmer som gjorts; han har precis utplånat en vietnamesisk by för att hans soldater ska ha någonstans att surfa, och eftersom han inte fattat att filmen han är i (och boken den är baserad på) handlar om människans inre mörker snarare än de krig som blir resultatet av det fattar han inte att kriget bara kommer att fortsätta.

Jag tror inte det är en slump att Cercas nya roman har en titel som låter som motsatsen till Mörkrets hjärta. Precis som Coppola utgick från Conrad verkar Cercas i viss mån låna från Coppolas och andras bilder av kriget när han skriver sin Vietnamroman; som den 40-nånting europé han är har ju varken Cercas eller hans huvudperson några egna erfarenheter av det, men hans unge och mer än lovligt naive berättare blir vän med en 20 år äldre krigsveteran och får sedan bit för bit försöka reda ut vad som hände honom. Länge verkar det som om det är det som är historien; en omskakande, men inte helt nyskapande Vietnamhistoria (tänk er om Chris Walkens rollfigur i Deer Hunter klarat sig hem igen och börjat plugga litteratur).

Men det är här Cercas avviker från det förväntade. För hur intressant hans berättelse än må vara så är det bara halva historien; för mot den traumatiserade gamle soldaten och hans minnen ställs sedan berättarens eget liv som modern europé, långt från krig, långt från svält, långt från massakrer… och ändå fullt med saker som kan gå fel, saker man ligger sömnlös och ångrar. Poängen är ju inte något specifikt krig, utan vad som händer med människor som, för att låna ytterligare en fras, förlorat kriget med sig själva – som hamnat i en situation där de upptäckt hur lätt det kan vara att kliva över gränsen. Hur ondska inte nödvändigtvis är något som kommer med stora blinkande lampor, officiella krigsförklaringar eller ens kulor och krut; det kan precis lika gärna gälla de val, de enkla vardagshandlingar vi alla gör från tid till tid. Vår unge spanjor växer upp, når framgång, och tappar fotfästet; det trygga, säkra livet med sina klart uppsatta mål visar sig öppna sig mot en avgrund, och vi vet ju vad som händer när man tittar in i den för länge…

Cercas gör det inte helt lätt för sig; att låta en och samma namnlöse berättare berätta allt i flashbacks, med väldigt lite dialog, kunde för en mindre talangfull författare blivit total katastrof. Men Cercas språk är så okomplicerat, så levande att boken aldrig saktar ner; de två huvudpersonernas liv och deras tankar runt litteratur, krig, berömdhet och möjligheten att överleva blir aldrig mindre än fascinerande (greppet att basera ett av bokens teman på ett felcitat av Dylan till trots) och ofta något av det mest rörande jag läst i år.

Ljusets hastighet sägs vara 300 000 m/s. Av alla krig och orättvisor världen runt verkar det ibland betydligt långsammare, och slut på mörkret gör det aldrig. Men precis som Fingal Olsson rör det ändå på sig, så helt dött är det inte.