Utgiven | 2006 |
---|---|
ISBN | 9129663946 |
Sidor | 128 |
Jag är ambivalent.
Jag hade höga förväntningar på den här boken, och det baserade sig enbart på titeln som jag föll handlöst för. Jag gillar titlar som egentligen är för långa. Och sedan när jag öppnade boken såg jag att det inte var en roman av traditionell sort, utan att den består av små korta prosastycken. Då blev jag ännu mer förtjust. Sådana kortprosestycken kan ha förmågan att verkligen träffa mitt i prick, på ett brännande sätt, om författaren behärskar formen. Och ämnet: ung kärlekshistoria, en psykiskt sjuk far. Lovande, alltså, helt klart.
Fast sen. Näe. Jag får aldrig grepp om historien, det bränner sällan till, och istället för att intensifiera gör kortprosan att historien känns tom. Jag hinner aldrig bygga upp någon empati för någon av de centrala gestalterna, Morris och Betty, innan det är slut och då rycker jag bara lite på axlarna.
Jag tänker till och med en elak tanke om att författaren skriver i den här formen för att han inte behärskar att skriva på något annat sätt. Sedan skäms jag för min tanke, och jag hoppas verkligen inte att så är fallet. Men jag tror att den här berättelsen verkligen hade vunnit på att få en mer klassisk romanform. Det finns så många trådar som tappas bort nu. Jag anar en oerhörd ångest hos Morris över att bli som sin manodepressive far. Det flammar till i ett stycke och försvinner sedan. Likaså är det med hela relationen mellan Morris och Betty, det flammar upp och sen försvinner det och då är boken slut. Lite som ung kärlek är i och för sig. Men det känns så förfärligt mycket mer när det pågår.
Som sagt, jag uppskattar egentligen formen, och intentionen, men i det här fallet vill det sig inte riktigt. Det kräver en koncentration och en intensitet i berättandet som jag hittar på lite för få ställen i Gunnar Ardelius debutbok. Kanske blir det helt enkelt för… pretentiöst. Och jag brukar ändå heja på det pretentiösa.
Publicerad: 2006-08-28 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-05 15:34
5 kommentarer
fast det låter ju sjukt stulet av håkans "jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig" fast en riktigt dålig rip-off.
#
vad spelar det för roll huruvida författaren behärskar eller inte behärskar att skriva på nåt annat sätt?
#
Tycker inte att titeln låter sjukt stulen av Håkan Hellström, kanske inspirerad, men jag finner ingenting dåligt i det. Smiths har en låt med orden "She needs you more than she loves you", och det är ju mer likt. Men vad är problemet?
Angående recensionen så håller jag inte med. I mig bränner det till om och om igen. Ardelius sätter fingret på så mycket i sina metaforer och liknelser. Jag tycker att det är riktigt häftigt att han med denna bok lyckas beröra mig så mycket och få mig att känna så mycket empati för huvudpersonerna och deras kärlek trots att han aldrig riktigt ger en klar bild av dem.
En underbar bok.
#
Att det skulle vara stulet av Håkan Hellström vore osannolikt. "Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig" och "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" är inte alls likt, förutom att det är en lång titel där meningen "jag älskar dig" finns med. Och bara för att Herr Hellström använt en sådan mening som låttitel får man inte använda en väldigt olik mening med bara nästan samma koncept som boktitel?
#
[...] Platt och pretentiöst, men lite snyggt ändå. [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).