Det finns väl i princip två sätt att skriva satir. Det ena är subtilt och går ut på att ta det man driver med och vrida till det bara liiiiite grann, bara precis tillräckligt för att lyfta fram hur löjligt/absurt/farligt man tycker det är. I rätt händer det kanske vassaste vapnet i hela litteraturen.

Det andra kan exemplifieras av Hassan-inslaget där Henrik Schyffert ringde upp Jarl Kulle och hojtade "BAJS!" Här försöker man inte alls göra en poäng, bara ta ner något på jorden med fulast möjliga medel.

Och om man har den minsta aning om vilken sorts böcker Anastasia Wahl skriver kan man kanske gissa vad som händer när hon skickar ut sin harmynta nymfoman till hjältinna och hennes unga sexiga sidekick (som är så bra på att knäcka koder att hon inte klarar av att läsa något i klartext) i Dan Browns fotspår. Vi snackar orgier mellan allt och alla. Vi snackar mer kroppsvätskor av alla de slag än slutfighten i Braindead. Och vi snackar en mångtusenårig konspiration för att dölja en hemlighet som kan omstörta det västerländska samhället, och som innehåller alkemister, Jesus, scoutrörelsen, en fiktiv amerikansk president vid namn George W Busch och tonvis med sperma.

Det är så fullständigt over the top att det känns meningslöst att påpeka att det ofta är på en nivå lägre än Glocalnets reklam och att Anastasia Wahl ibland verkar göra sitt bästa för att skriva så porrdeckarklichéuselt hon kan – vilket är synd, eftersom hon då och då släpper sprutar skriver smått geniala små hårdkokta stycken satser fraser som

Skinheadsets vrål sjönk till ett utdraget pip. Han fes förtvivlat. Flera gånger. Som om mökarna gett upp hoppet om sin värdkropps utsikter till överlevnad och nu flydde för att rädda sina egna, stinkande gasskinn.

Det finns säkert många sätt att läsa Anastasia Wahl. Man kan säkert hitta tillräckligt mycket feministiska undertoner med någon sorts SCUM-glimt i ögat för att göra det politiskt korrekt att läsa, precis som man lika gärna skulle kunna klippa ut hela kapitel och skicka in till Aktuell Rapport. Man kan skaka på huvudet åt hur barnsligt det kan verka eller bara asgarva åt'et. Det blir så mycket för mycket att det ibland blir alldeles precis lagom. Vill man ha en intellektuell, påläst, oklanderlig satir på da Vinci-koden kan man läsa Foucaults pendel. Vill man bara skrika "BAJS!" åt hela skiten grejen sitter detta som smort gjutet.