Jag börjar läsa i badkaret men måste redan efter några sidor lägga undan boken. Instinkten att dränka eländet blir helt enkelt för stark. Som läggdagsläsning passar den heller inte något vidare till en början. Irritationen håller mig vaken de första 50 sidorna, men går så småningom över i en känsla av ren förutsägbarhet och tröttsamhet.

Jan Svante Vanbarts Vi drog. Jorden runt med 68-generationen är en sällsynt klichéfylld och idiotisk reseskildring om en bunt hippies som tröttnar på att drälla runt och vara pubertala i Sverige. De köper en buss och prickar av indiska tempel, mexikansk peyote, San Franciscos regnbågskvarter, med mera. Hade boken varit publicerad strax efter händelserna den beskriver hade den kunnat passera som en intressant tidsskildring. En kvarleva i all sin ideologiska tveksamhet. Att författaren 30 år senare inte har mer distans till ungdomsåren och tidens debattklimat verkar närmast patologiskt.

Den systematiska hjärntvätten hade så när lyckats med att sätta dit oss. Systemet hade arbetat oerhört effektivt för att rätta in oss i ledet, men för oss var detta en väg som lede käpprakt mot en lång och plågsam självdöd. Allting var planerat och livet var utstakat vid sex års ålder. Det gick redan då att förutse en lyckad produkt, direkt från bandet, som stod redo att göra sin plikt gentemot samhället.

Det är så fruktansvärt självförhärligande. De egna lilla gänget framställs som de viktigaste och mest radikala i världens historia. Övriga samhället utgörs av den grå massan, fast i förtryckarstatens garn. Den fria viljan (främst att knulla rumt och ta droger) hyllas urskiljningslöst, men så fort något går åt helvete – som när någon går ner sig utan återvändo i drogträsket eller när någon för en gångs skull tvingas ta ansvar för sina handlingar – då skylls det istället på kommersialismen, samhället och ödet.

För en nutida läsare klingar radikalismen skrämmande ihåligt. Vad som hade kunnat bli en politisk medvetenhet om aboriginers och andra gruppers sociala och historiska utsatthet fullkomligt dränks i romantiseringen av dem. Sexualliberalismen blir inget annat än sexism och manschauvinism och den inte sällan sexualiserade rasismen och exotismen får en att misströsta om någon som helst mänsklig och social utveckling. Snarare framträder en tydlig linje från den koloniala erans reseskildringar genom Vanbarts bok och vidare till dagens backpackerbrats. Världen som smörgåsbord för västerländska medelklasskids. Vad är det för radikalt med det?

Jag hörde visserligen inte heller innan till de som hävdar att de stora förlagens varumärken är en garanti för god kvalitet, men här har Wahlström & Widstrand onekligen gjort ett bottennapp. Dessutom tycks både textbearbetning och formgivning ha eftersträvat innehållets diffusa och flummiga ideal. Boken är ett hopkok av episoder och namedropping dekorerat med privata fotoalbumsbilder och menlösa små illustrationer, ibland till och med ovanpå varandra. Och en bra redaktör med uppkavlade ärmar hade åtminstone kunnat råda bot på de största logiska hoppen, upprepningarna och otydligheterna.

Vanbart fullkomligt staplar klichéer och når aldrig nånsin bakom dem. Språket är trivialt melodramatiskt och konstant uppdrivet på högsta växeln. Droger öppnar upp sinnena, starka kryddor får svetten att tränga fram ur pannan och sensuella infödingskroppar virvlar på var och var annan sida. Bildspråket är inget annat än löjeväckande och gubbsjukt, som här i den första anblicken av Tahiti:

Där låg hon, guds skapelse, med ett öppet skälvande blött sköte, vars dofter steg upp mot solen. Brösten höjde och sänkte sig. Hon var villig, visade sina behag och var redo att tillfredställa våra vildaste önskningar. Lät oss försvinna in bortom det svarta hålet. Strömma in bland livet hemligheter och höjdpunkter.

Och så vidare. Eller varför inte den här – skrattretande – beskrivningen av en buss:

Motorn spann läckert. RBB 239 var följsam, drömlik och vi hade en enorm lust att träda in i henne. Att få rå om henne och känna hennes varma inre. Känna på inredningen, kolla rattarna. Träda in i henne bakifrån och tumma på spakarna.

Är du själv en övervintrad gammal hippie som aldrig på något sätt gjort upp med potentiella unkenheten bakom många av tidens romantiska ideal är det här förmodligen boken för dig. Om inte skulle jag råda dig att hålla ett visst avstånd.