Vad har Loe att komma med denna gång, är min tanke när jag börjar läsa. Är det återigen unga män som ska få ventilera sina vardagsfilosofiska tankar? Kommer han ha kvar samma ironiska distans till sina karaktärer och skapade världar som i Naiv. Super. från 1998? Svaren är ja. Men denna gång är det inte bara en originell berättelse som Loe levererar. Det är ett romanexperiment. Han försöker att tänja på genregränserna.

Handlingen är enkel. Erlend Loe vill gå till historien som en som har byggt Norge. Likt Thor Heyerdahl vill han hamna i historieböckerna som en stor upptäckare. Han ska hitta skridskor som den sydamerikanska urbefolkningen lämnade efter sig, när de skrinnade mot de polynesiska öarna, medan isen fortfarande låg tjock och blank på Stilla havet. Finansieringen till projektet fixar Loe enkelt. Det finns många norska kronor som söker vettiga investeringar.

På sin expedition till den obebodda ön Manuae i Cook Island tar Loe med sig sex kompisar från Trondheim. Var och en med sina egna sidoprojekt i bagaget. En av dem skriver ett periodiskt system över tjejer, en annan gläds åt att få vara expeditionens lackmuspappersansvarige och en tredje ska färdigställa sitt första filmmanus, för att nämna några. Ingen av dem är dock forskare, men de har läst OÄ i grundskolan, med hyfsade betyg, det borde väl räcka. De ska forska för Norge och sin egen ära.

Boken är en blandning mellan en dagboksdokumentär, en reseskildring och en forskningsrapport. Viktiga händelser, alla deltagarna och deras upptäckter finns det bifogade bilder på och boken har ett gediget register där man kan slå upp i princip alla samtalsämnen deltagarna emellan.

Loe bryter därmed mot mer traditionella berättargrepp. Förutom det dokumentära upplägget ger boken intrycket av att vara impulsiv och uppbyggd på författarens plötsliga infall. Därför är det helt naturligt att Erlend Loe själv leder expeditionen, skriver boken och själv är huvudperson. Självbiografiskt eller inte? Fan vet. Men Loe gör allt för att bryta illusionen av att det är skönlitteratur han skriver.

Tjusningen med att läsa Loe är för mig att han skriver allt med ett så stort allvar, samtidigt som den Loeska ironin alltid finns närvarande. Det radas upp vardagsintellektuella iakttagelser från män som gör saker tillsammans, vilket i verkliga livet förstås skulle tråka ut vem som helst, men det blir aldrig tradigt.

Med trivialiteterna försöker Loe självfallet berätta något annat. Det finns inget som kan kallas för verklighet. Livet är ett skämt och det är allt för meningslöst för att vi inte ska unna oss nöjet att ta det på största allvar. Men att aldrig skratta åt sig själv behärskar endast den verkligt rolige (läs Loe).

Till slut Loes talande förord:

Ni säger att den stora berättelsen är död?
Ni vill ha små berättelser?
Det ska ni fan i mig få.