Man kan fråga sig vad meningen är med att publicera en bok bestående av debattinlägg från en nättidning. Var det inte just det som var meningen, att slippa gå via uråldrig tryckarkonst och istället ha en rykande färsk – en levande – onlinedebatt där alla får plats runt tangentbordet. Typ, så lång bort från DN-Debatt man över huvud taget kan komma!

Nåväl, när man får boken Sourze 1 i sina händer är det lätt att förstå tanken. Det är, vilket nämns i förordet, slagkraftigt att kunna ställa politikers ord bredvid vanligt folks, och finna ut att de väger exakt lika tungt. Det blir lättöverskådligt. På så sätt är boken Sourze 1 en naturlig konsekvens av nättidningen, lika mycket som det omvända förhållandet är en förutsättning. Utan nättidning ingen bok.

Samtidigt blir boken ett slags kvitto på Internets möjligheter som ett forum för ”allas” åsikter.

Det blir naturligtvis ett brett spektra av åsikter och stilar. Här samsas proffsskribenter som Jan Gradvall (Stockholm är ett arbetsläger) och Maria-Pia Boëthius (om kvinnan som varumärke) med Tamman Ashkar (skriver dagbok från ett ungdomsvårdshem). Samt, inte att förglömma, den rörande berättelse om om när Björn Jönsson efter en bortaseger i Umeå fick krama Stefan Rehn.

En bok som Sourze 1 kommer att ha två liv. Ett levs nu, det aktuella med mottot ”Carpe diem” (man får nypa sig i armen ibland för att inse att allt skrivet inte är äldre än ett halvår), men i detta liv åldras Sourze 1 snabbt. I liv nummer två kommer boken att återuppstå om sådär en tjugo, trettio år. Och kan bli betydligt äldre än så. Den blir ett ”tidsdokument”. Frågan är om nättidningen finns kvar då. Frågan är om den informationen över huvud taget är tillgänglig. Kanske vinner boktryckarkonsten i långa loppet, någon gång när ettor och nollor drunknat i flödet av sina bröder och systrar.