I ett krigshärjat land pågår faktiskt vardagen också. Man väntar på bussen och hinner läsa lite i tidningen. Någon släpar hem en stor järnplåt på ryggen. Vad skall han ha den till? En man går hemåt och passerar en butik med brudklänningar. Höstskörden måste bärgas och getterna skall tas in för kvällen. Några män står och skroderar i ett gathörn och en kvinna skyndar hemåt i regnet. Hon tar genvägen längs järnvägsspåret.

Dessa suggestiva bilder är som små berättelser eller dikter, oavslutade. Det här är fotografi som inte är det minsta insmickrande.

Och samtidigt som dagarna går så finns kriget där som en hotfull underton. En pansarvagn dånar förbi, barnen leker i de kulhålsbemängda bilvraken. Många byggnader står utan tak med svartbrända väggar. På sin väg till skolan får barnet kryssa fram mellan byggnadsresterna från de sönderskjutna husen. På en gravsten på kyrkogården hänger en urblekt skjorta, prydligt knäppt.

Handlar bilderna egentligen om det som inte visas, det vi bara anar? En känsla eller stämning. Bilderna ställer frågor. Man kommer på sig själv med att försöka hitta på små fiktiva historier omkring människorna på bilderna. Längs en tom gata kommer en man gående. Han har bråttom. I handen har han ett papper. Ett brev till sin käraste eller en inryckningsorder? I det svindlande vackra höglandslandskapet leker en pojke med sin hund. I bakgrunden syns ett nybyggt tegelhus. Vem skall bo där?

Jens-Olof Lasthein och Jesper Lindau har gjort flera resor tillsammans i forna Jugoslavien under åren 1994-99. Lindaus texter, som består av intervjuer, bildar tillsammans med bilderna en annan slags sanning om läget i ett krigsdrabbat land än den som nyhetsmedierna ger. Bilderna förmedlar en slags skönhet trots att dom skildrar förfallet i ett litet slitet fattigt före detta land på Balkan. Fotografen har vandrat längs gatorna, sett något i ögonvrån och lyckats fånga in vardagens poesi.

Det här är humanistiskt fotografi av högsta klass. Dessutom konstaterar jag förvånat att boken faktiskt luktar gott.