Det finns tjugo miljoner människor som är arbetslösa i Västeuropa. Med hjälp av en databassökning har författarna fått fram den ”typiske” arbetslösa individen i varje EU-land. Det visar sig att de flesta är unga människor. Författarna har sökt upp en representant i varje land för dessa typindivider. De har tillbringat en vecka var hos dessa personer. Följt dem i vardagslivet, fotograferat och intervjuat.

Här finns ingen egentlig fattigdom eller något armod. I arbetslöshetskulturen finns inslag av glädje, tid för sig själv och vänner. Men i bilder och text avläser man också en slags längtan efter något annat, en håglöshet och en slags vanmakt.

Vanda, nitton år, bor i ett litet hus i Lissabon tillsammans med sin mamma och lillebror.

Om jag har jobb så har jag pengar, arbetskamrater och bidrar till samhället. Om jag inte jobbar, så har jag ingenting. Det är hemskt.

Stuart bor utanför Leeds.

Ibland blir jag orolig för att inte få ett jobb, att bli en slapp typ som inte gör något med sitt liv. Det gäller att hålla huvudet högt, aldrig ge upp, komma någonstans i samhället.

Jag tänker på den franske fotografen Dityvon när jag ser dessa bilder. Ett slags ögonblicksfotografi. Det är de där situationerna man ser liksom i ögonvrån. Frysta, så att man kan studera det där ögonblicket som aldrig kommer igen. Många av bilderna är tagna med blixt. Pang, rätt på. Up-against-the-wall-fotografi.

En kamera som borrar sig fram bland äckliga gosedjur, grafittiklottrad betong, fula pappersblommor, halvätna hamburgare. Boken formar sig till en stark politisk kommentar. Så här ser dagens Europa ut för dom som inte har funnit någon riktig plats däri. Projektet Safe European inbegriper också en utställning som turnerar runt i Europa. En specialdesignad version visades i Stockholms tunnelbana på de stortavlor som vanligtvis brukar skrika ut svulstiga reklambudskap.