Bruno Dante hade en gång i tiden talang för att bli författare, men gav av feghet upp sina drömmar och blev istället en framgångsrik försäljare. Nu är han inte ens försäljare: spriten har tagit kontroll över hans liv. Något som får honom att tappa kontrollen och försöka sig på ett antal självmord. Äktenskapet är på väg mot en totalkrasch, men hans fru hämtar honom i vart fall på psyket för att ta honom till Los Angeles, där hans far ligger inför döden. Det första Bruno gör är att dricka sig berusad, bli kåt i flygvärdinnan och passa på att dra en handtralla utan att bli upptäckt av vare sig sin fru, som sover sött på ett par valium, värdinnan eller någon annan.

Bruno dricker mer, hamnar i ett slagsmål i väntrummet på sjukhuset och blir hemskickad till föräldrahemmet i Malibu. Väl där träffar han på sin fars gamla hund och bestämmer sig för att ta hunden till sjukhuset för att få ett sista möte med husse. Han lyckas ta sig obemärkt förbi familjen och in i faderns sjukrum för att ta avsked. Därefter snor han sin brors bil, övertrasserar sin frus kreditkort, hamnar hos en stammande minderårig hora och fortsätter sin färd genom staden berusad och galen.

Dekadensen är hård. Vi finner Bruno Dante i nedåtgånde spiral och innan den kan vända måste han göra upp med sin far, sitt liv och sitt författarskap.

Dan Fante skildrar livets svarta områden, med all dess hopplöshet och upplösning. I all dess desperation. Men han gör det med värme och kärlek. Han gör det med ett enkelt och direkt språk där intrigen drivs av Brunos vettlösa framfart. Boken skulle lungt kunna bli en lagom cool amerikansk independentfilm. Men boken är också alldeles för bra för det. Den har en insikt om människan som är svår att sätta på ett papper, och än svårare att tydliggöra på film. Nej, i en film skulle Fantes djup riskera att gå förlorad. Tänk om Tarantino likt Fante vågade så besinningslöst ställa sig på förlorarens sida eller lät sig förtas av samma passion för människorna på samhällets botten.