Det har sagts på fler ställen, men jag måste säga det igen. Patrick McCabe skriver svart. Nattsvart. Hans historier tillhör de mest förskräckliga och deprimerande. Jag vet inte om det beror på händelserna själva eller sättet han berättar dem på. Antagligen både och. Det är de mest tragiska människoödena som skildras. Som i hans förra svensköversatta bok Slaktarpojken, där Francie Bradys familj sjunker in i en allt värre fattigdom och förnedring och där enda utvägen tycks vara att hämnas de som förpestat hans liv.

I Breakfast on Pluto är den förnedrade den oäkta sonen till prästen i det lilla irländska gränssamhället Tyreelin i det sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalet. Patrick ”Pussy” Braden överges av sin mor och växer upp hos ragatan Muschen (som han föredrar att kallar henne) och alla hennes oäktingar. Hans intresse för damkläder utvecklas till en öppen transsexualitet och ett förhållande med en äldre politiker. När denne mördas bestämmer sig Pussy för att sticka till London där han tvingas försörja sig som prostituerad.

Som bakgrund till berättelsen om Pussy finns den nordirländska konflikten med mord och tortyr hemma på Irland och attentat i London. Trots att Pussy är minst sagt ointresserad av politik kan han inte förhindra att på ett personligt plan dras med i konflikten. Hans brinnande passion för kläder och smink blir ett sätt för honom att hålla vidrigheterna som pågår runt omkring på behörigt avstånd. Samtidigt växer längtan efter den försvunna modern, som påstås ha varit den vackraste kvinnan i byn, i samma takt som hatet mot fadern. Pussy återkommer ofta till hans undertryckta sexualitet, som resulterade i våldtäckten av modern, i olika sarkastiska berättelser om pilske fader Bernard. Det är inte långt till att dra slutsatsen, om man gillar att psykologisera, att Pussy lever ut faderns undertryckta sexualitet. Som han själv säger kommer hans förtjusning i klänningar från faderns bärande av långkåpa. Samtidigt kan transexualiteten ses som ett uttryck för hans försök att bli modern och på så sätt alltid ha henne hos sig.

Om det finns ett ord som kan definiera boken är det ordet distans. Pussy distansierar sig till de politiska konflikterna genom att koncentrera sig på kläder, musik och kärlek. På liknande sätt distansierar han sig från andras glåpord och häcklande med att se det som ett uttryck för att ”alla talar om flickan” och sin egen misär och utsatthet som prostituerad med en ironisk fasad.

Eftersom boken är skriven i jagform blir detta tydligt boken igenom. Det är som om man ser Patrick Bradens liv med ett tunnelseende. I ett chocktillstånd där det overkliga blir verkligt och det verkliga blir en lek, ett spel. Det är bokens rikedom, men även dess svaghet. Det blir ibland lite väl svårt att känna den smärta människorna får utstå när den svarta humorn får verka fritt. Allt blir till en charad. Men det kanske är det enda sättet att stå ut med livets tortyr. Det enda sättet att överleva en personlig katastrof utan att bli galen.