Ryssland kommer att bli fritt – den dagen firar vi tillsammans! Så skriver den ryska författaren Daria Serenko när hon signerar sin bok Flickor och institutioner åt en vän i februari 2022. Ögonblicket därpå arresteras hon och placeras i specialförvar i femton dygn. Dagen efter att hon släppts fri inleds Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. […][...]

Jag missar tillkännagivandet av årets nobelpristagare i litteratur men läser det en kvart senare. Han Kang. En författare jag känner till men inte läst något av, inte har någon uppfattning om. Lite senare ska jag uträtta några ärenden och tar med mig några böcker som behöver lämnas tillbaka; en kort sväng på biblioteket är som […][...]

Det börjar (nästan) med en käftsmäll, eller åtminstone ett slag med öppen hand. En pappa som inte är en pappa och som visar sitt rätta (?) ansikte. Andrev Walden vet hur han ska få till en snärtig inledning och så fortsätter det. Mamman lämnar pappan och tar med sig den sjuårige sonen från lägenhet till […][...]

När jag såg Flickor och institutioner på en temahylla på mitt närmaste bibliotek var min första tanke att det rörde sig om flickor på psykiatriska kliniker eller barnhem men så fel jag hade. Institutionerna är här statliga och kommunala förvaltningar och flickornas ålder varierar från tjugoåren till pensionsstrecket. Det börjar på en liten biblioteksfilial, där […][...]

Kari lämnar dalen, modern, fåren och hunden och beger sig mot Köpenhamn för att besöka Rasmus, en dansk författare och människorättsaktivist hon lärt känna då han var lärare på en internetbaserad kurs hon deltog i. Det blir några märkliga dagar långt ifrån det liv hon vanligen lever och allt är nytt; storstadsmiljön, hans tre döttrar, […][...]

Obehaget kommer krypande redan på den första sidan och det är som om jag vill vända mig bort. Det är julafton långt senare men det är något försåtligt och olycksbådande i idyllen. Trettonåriga Sara var ett efterlängtat barn, en dröm, ett mirakel – och en besvikelse. Hon har aldrig lyckats leva upp till sina föräldrars […][...]

Som de efteråt skulle lära mig på ungdomsvårdsanstalten fanns det antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus. 1992 är Iris Watkins tretton år gammal och bor med sin mamma Grace i ett ganska slitet men också alldeles underbart hus. På sätt och vis är huset […][...]

Smärta. Bultande, dunkande, som spännband kring hjässan. Mer smärta. Outhärdlig smärta. Mörkret. Sömnen. Det borde ju gå över. Det. Borde. Ju. Gå. Över. Men gör det inte. Stannar kvar allt längre, släpper greppet alltmer sällan. Celia har svårt att arbeta, har svårt att ta hand om sina barn, kan knappt tänka. Hennes migränhistoria börjar någonstans […][...]

En ung kvinna får en praktikplats på ett av Sveriges mest anrika förlag och en dag inleder den litteräre chefen Gunnar ett samtal om förlagets senast utgivna bok. Hon säger vad hon tycker och hennes förklaring visar att de tänker på samma sätt. Strax har praktiken övergått i en anställning och en plats som Gunnars […][...]

Engelskläraren mr Howe delar ut boken ”Äventyrarna” i en femteklass och Donovan lämnar sitt exemplar i köket, där hans mamma hittar det och börjar bläddra. Hon har för vana (ovana?) att läsa sista sidan först och den allra sista meningen får henne att gå i taket: I det ögonblicket insåg Rick exakt hur mycket han […][...]