Vivek Oji är död. Det är han redan när historien börjar, även om den på sätt och vis börjar med hans föräldrar och hans födelse. Vivek Oji är död och hans mor söker svar på varför och hur. Hon frågar Viveks vänner men de kan inte, vill inte, vågar inte berätta så mycket. Tidigt anar […][...]

När jag läste Roberto Piuminis Mina bokvänner önskade jag mer personliga åsikter, omdömen och motiveringar och i Drottningar och pretendenter får jag mitt lystmäte. Carina Burman tycks njuta av att få slippa en del av de akademiska kraven, samtidigt som hon redogör för urval och avgränsningar och har en lång litteraturlista. Hon blandar sina deckare […][...]

Det finns somrar och det finns somrar. Den här sommaren balanserar tolvåriga Lea på slak lina mellan barndom och brådmogen ungdom. Föräldrarna är skilda och pappan har förälskat sig i Zofia, vars dotter Jelena är något äldre än Lea. Plötsligt bor de tillsammans i ett radhus, plötsligt har de en egen värld på övervåningen. Och […][...]

Böcker kan vara så mycket. Källor till kunskap eller tröst, portar till andra världar, nycklar till låsta utrymmen i ens eget liv. De kan ge förströelse och välkommen verklighetsflykt, igenkänning och trygghet, hisnande ahaupplevelser och utmaningar såväl intellektuellt som emotionellt och oändligt mycket mer. De kan vara värdeföremål på det ekonomiska och det personliga planet, […][...]

Det börjar med ett minne, med något som inträffade för nästan trettio år sedan men som etsat sig fast. En ung kvinna som arbetar på en cigarettfabrik, ett möte, en möjlighet, något bortom det vanliga, ett tydligt vägskäl i livet. Den sakliga skildringen av något närmast surrealistiskt lovar gott. Tillvaron för den numera medelålders kvinnan […][...]

Innan jag börjar läsa måste jag rusta mig. Jag läser Stina Wollter och Roxane Gay, jag läser Ur mammas mörker och plockar fram Inte som andra döttrar ur bokhyllan. Den står i min biografisektion Olyckliga flickor. När jag var i yngre tonåren hade jag en hylla som jag kallade just det – Olyckliga flickor – […][...]

Inspärrade i en cell sitter Shahrzad (ja, den Shahrzad) och en mycket ung kvinna. Det är hett och de får varken mat eller vatten – annat än det som droppar från ett rostigt rör och så flugorna, förstås. Redan där har vi passerat realismens gräns för armod men det är ändå det som är verkligheten, […][...]

En gång var jag barn till en mamma som var psykiskt sjuk. Ibland förstår jag inte att det är en sak som jag kan säga utan att vara rädd för att kraften av mina ord slår mig till marken. Något har hänt med världen. Samma dag som en väninna rapporterar på Facebook från den konferens […][...]

En sommarkväll 2001 sitter Mélanie och Clara i varsin stad och tittar på finalen i den första stora franska dokusåpan. För Mélanie innebär det startpunkten för en intensiv längtan efter att bli känd, för Clara är det något hon gör i smyg, eftersom ett sådant program är raka motsatsen mot allt hennes föräldrar står för. […][...]

En kvinna får en kryssningsresa i present av sin mor. En vecka på ett enormt fartyg, all-inclusive (exklusive alkohol), för henne och de två barnen – maken måste arbeta. Medelhavet ligger blått och befinner man sig i lä kan man sola och drömma om besöket på Akropolis, det mytiska, overkliga. Men än mer overkligt är […][...]